Aftonbladet – 20 september 1856, sida 3

lerefter omsorgsfullt till båren. Han bredde 2n schal öfver henne, lade en kudde under henr.es hufvud, och gaf tecken att sätta I sång; men knapt hade. båren blifvit satt i rörelse förr än han ropade till de bärande ati stanna och vända om den. så att den stacsars flickan, med hufvudet förut, skulle kunvaa se.sin far, som kom strax efter. Det skall vara en -tröst för den stackars uoga fröxen, sade doktorn förklarande till qvinnorna, som buro henne, att kunna se sin fars kära ach välbekanta anlete.n Hvar och en som har någon erfarenhet måste ofta ba märkt och beundrat den snabba fattningsgåfva och finkänslighet, som många bland allmogen röja vid allt som har-afs:ende på ömmare förbindelser. Styrkan af familjebanden kännes synnerligen af Italiens passionerade olivfärgade barn. De fyra paren afssvarta ögon glänste af tårar, så-att deliknade svarta diamanter, under det att de krattfulla matronorna upprepade, med denna så uttrycksfulla, så oefterhärmliga, för deras land egendomliga intonation, den vanliga åkalle!sen af den heliga jungfruns namn. Lucy behöfde -icke höra förklaringen för att ana afsigten med den sålunda anbefalda förändringen, och hon visade doktorn genom er sakta rörelse al bufvudet, sller rättare sägdt ögenbrynen, åtföljd af ett leende, att hon förstod den. Blieken och leendet framkallade på läkarens kind en varmare färg, och gom ans hjerts att klappa hastigare: Denna tilldragelse befästade ett sympatetiskt sam band, någonting Jiknande ep magnetisk strön:, för att följa det moderna talesättet, emellan de båda unga — doktorn var ännu icke trettio år. Hvilken ömhjertad man, tänkte Lucy. Hvilket mildt, tacksamt hjerta, tänkte doktorn. På detta sätt hade hvar och en fött kasta en hastig bliek in i den andras ratur. (Forts.)