Aftonbladet – 20 september 1856, sida 3

RÄTTEGÅNGSoci POLISSAKER. (Slut från gårdagsbl.) Baronens kämraier, hvilka 1 det längsta borde förlita sig till hans gifna hederserd, fördes sålunda från början bakom ljuset. I denna förblindelse gjorde de hans sek till sin egen. Förblindelser stegrades, då, såsom skänkmamsellen Edner oeh löjtnanteh Skjöldebrand nästan sämmanssämmande intygat, den förra i Falkenbergs och Skjöldebrands rärvard försäkrade, livad baron Falkenberg åtibitstöne icke mötsade, att brefvet eller biljetten, som hon skrifvit fill honom; innefattat råkning öfver en lofligen åsamkad skild, deh deritöfrer endast omförmält en: öbetydlighet;som baronen skälle hafva glömt att uppgifva till betalning. Att denna uppgift var falsk, är på ihångfaldigt sätt ådagalagt. Inför öfretståthållareembetet bar Edner beskrifrit huru brefvet itnehöll en på uppgiften anledning grundad misstanke att bäron Falkehberg orsakat heting balans, för hvilken hon begärde gödtgörelse, under löfte att hålla saken tyst. Hon och källarfriästaren Wester hafva vidare upplyst, att någon liqvid för mathämtning till vakten (den föregifna skuldsättningens grund) aldrig verkstäldes till skänkförestånderskan, som med dylika redvisitioner och betalningen derföre ej hade något att skaffa; och slutligen har Edner jemväl vid samina förhör förmält, ått baron Falkenberg aldrig begärt att få blifva skyldig och aldrig aflägsnat sig från värdshöset;utan att erlägga tågon betalning för intagen förtärings. — På sin vittnesed i detta mål hade Ednef icke heller att afgifva någon bättre förklaring öfver sin för baron Falkenbergs kamrater gjorda sanningslösa berättelse, 4n att hon ej ansåge sig skyldig att omtala förhållandet för hvem so : helst; och likväl hade baron Falkenberg: vid tillfället för Edner föreställt löjtnansen Skjöldebrand såsom sin vän och kamrat, som icke ville honom något ondt öch för hvilken Edner trygt kunde omtala hela sanningen. — Ej underligt i sanning om löjtnanten Skjöldebrand återigen blef bedragen af kamratens och skänkmamsellens väl utförda spel. Det var under intrycket häraf, som löjtnanten Skjöldebrand tillkallade sina kamrater, löjtnanteroe Stiråle och Ekman, och med dem besökte mig. Att kamratens hedersord och Edners uppgifter utöfvat inflytande på löjtnanternes uppfattring af vårt samsal, bevisa nogsamt löjtnanternes derom afgifce rittnesberättelser, hvilka äro alliför tydligt utmärkta af motsägelser. Jag, å min sida, var. ieke underkastad något missledande inflytande. Icke heller förefanns ringastie anledniovg, som skulle kunnat förmå mig att glömma, det samtalet fördes med baron Valxenbergs kamrater och vänner, än mindre att dervid iåta undfalla yttranden, som i någon mår öfverskredo srånsen för der med samtalet afsedda utredning. Denna angiek frågan, ieke hurå det förhållande, som emot baron Falkenberg blifvit anmält, börde bedömas, uan huruvida baronen dertill kunde antes skyldig eller ieke. Så uppfattade jag samtalet; och eburu man i de e hrr löjtnanternes sjelfmant gifne beskrifningar öfver samtalets gång oeh dess särskilta delar icke torde nisskänna det öfvervägande syfte med löjtnanternes besök, att grundlågga talan om upprättelse för baron Falkenbergs, efter förmenande, orättvist angripna he: der, hafva likväl alla löjtnanterne, på derom framstälde frågor, måst vitsorda, att samtalet fördes fullsomligt lugnt oeh förtroendefullt; och två af vittneaa. hrr Skjöldebrand och Stråle, hafva derjemie uppiyst: den. förre, ats obela samtslet bar prtgeln at msesidig afsigt att söka utreda verkliga förhållandets, derom vittnet erkände sig (trots kamratens he1ersord) sför ögonblicket hafva varit tvifvelaktigte; och Stråle, att ändamålet med löjtsanternes besök hos mig var ej allenact stt inbsmis, buruvida jag -idkändes den berättelse jag förut lemnat löjtnar: Skjöldebrand, utan ock att söka sjelfve fatwa och stadga någon öfvertygelse rörande rätts förhållandet ned saken. Men om vittaena genom dessa tillägg seh-förklsriogar icke kunnat undgå att vitserda min uppfattning af samtalets mening, färg och ellmänna sång samt endrägt sålunda framstår i de delar, hrarm vittnesmålen af baron Falkenberg minst påkallater, så haf-a deremot vittnen., märkligt ;og för drr uppmärksamme betraktaren, så mycket skarpare skil 5 Åt jnst i fr ga om den punkt, hvari de skola: jena baron Falkenberg såtom vittnen, vemligen rörinde der förnärmende yttrande, som jag under samalet skulie hafva om honom fält, Alla äro deck ense derom, att detta ytirande åtföljis af en autori