Aftonbladet – 20 september 1856, sida 3

ÖNA nt neat narenettten need venine. I det hån sade detta, upplossade har näsdukarne, och tillsade John och Hutehins att stödja foten: . Lucy förblef så stilla och passiv i hans händer, med till och med en blick af förtroende till.honom framlysande ur: sitt Öga, som om han, i stället för att de af slumpen förts tillsammans på en landsväg i Italien, varit hennes läkare alltsedan hennes barndom. Alla närvarande, till och med sir John, tycktes verkligen röma inflytelsen af den förening af anspråkslöshet och kraftfullhet, som röjde sig hos denne man. En dragning — ett knakande liksom af ben hvilka slå ihop — en undertryckt klagosuck. Se så, nu är det öfverl utropade doktorn. skakande bort med en slängning af sitt huf-. vud de stora svettdröppar, som trängde fram på hans breda panna. Känner ni inte redan mindre smärta? frågade han, lutande sig fram mot Luey. Stackars flicka, hon var så för brylladatt hon knapt kunde säga huru hon kände sig. Foten måste. bindas UPP, sen Ope: ration, som fordrade stor förtigtighet och drog ut någon tid. Slutligen Var den fulländad. Två tunna platta stycken hvilka lågo ibland de saker, sem doktorn hämtat (tvenne små brädbitar; missiänka vi, på för: band. omlindade med linne föratt för de kringstående dölja deras verkliga natur), fastbundos vidhvardera sidan om foten ofvanpå lindningen, såatt den skulle hållas stadig och icke rubbas ur sitt läge, och sedan var allt i ordning. Fyra staka ,solbrända bondqvinnor hade emellertid ditfört en ganska enkel slags bår, försedd med madrasser, och väntade på något -afstånd från hufvudgruppen., Bär hit eu af madrasserna,, ropade doktorn; i det han gaf dem tecken att lägga den tätt invid, miss Davennes sida Han bredde derefter ut ett lakan, sägande till henne: vi