Aftonbladet – 20 september 1856, sida 2

skaffenhet måste slakna, åter började slå emot hans bakben. En sparkning bakut då och då förkunnade den annalkande faran. Det blef allt värre, i det sluttningen, i början obetydlig, just vid den nämda krökningen af vägen, blef mera brant, och olägenheen af stången tilltog i mån af den förökade hastigheten af vagnens rörelse. Det retade djurets raseri och r dsla ökades för hvarje steg, under d:t att den skrämda körsvennens bemödanden att lugna honom endast tjenade till att oroa de andra fyra. Prospero, som kände att ban icke längre kuncwe styra de fem hästarne, upphörde plöteligen att hålla igen tömmarne och lät dem med ett smackande med tungan i fullt galopp spränga utför backen, noga fixerande vägen, för att undvika hvarje hinder, hvilket, om än aldrig så obetydligt, vid den förfärliga fart, hvari vagnen var, kunnat rubba dess jemvigt. Han förlitade sig naturligtvis på att kunna få makt med hästarne, så snart de skulle börja känna höjningen af backen framför dem. Det var i sanning den enda möjlighet till räddning som ännu fanns, och i ett annat ögonblick skulle försöket ha lyckats; men sir John uppvaknade plötsligen. Sakernas verkliga förhållande hade inverkat på hans sömn, ty han hade hela tiden drömt om skenande hästar, och ban räckte, i en ganska naturlig förvirring vid första uppvaknandet, sitt hufvud ut genom vagnsfönstret, ropande åt postiljonen att hålla. Bullret väckte miss Davenne, som i gin ordning högeligen oroad, började skrika, Ropandet och skriket föranledde den olycklige Prospero att vända litet hufvudet, och i det han så gjorde uraktät han för en sekund att betrakta vägen; — till och med en sekund-var för mycket vid dessa kritiska omständigheter. Ett af bak