vkuHe misstänkas såtom förbattare till det förargliga brefvet, denne egde rätt ätt namngifva den sanuskyldige. Att brefvet dessutom stkrefs i Landskrona och afsändes från Lund (således i södra Skåne) fiera veckor innan författaren återkom till Stockholm från ett besök både i Skåne och utlandet, kan när som helst styrkas, om det skulle behöfvas. Deremot medgifves gerna att svaret på de i Svenska Tidningen införda utdrag ur landsortsbladen författades här i Stockholm och daterades ej heller annorstädes, ehuru författaren icke ansåg, eller ärnu i denna stund anser såsom någon dödsesynd, att handlingen eller dialogen imaginerades fortfarande spela ner: i Skåne Beträffande sjelfva brefvet, så har jag icke funnit någon uppgift deruti vederlagd, om man än bestridt åtskilliga af de deri gjorda slutsatser, oaktadt äfven dessa öfverensstämde med alla de personers opinion, med hvilka jag i flere Skånes städer samtalade om det ifrågavarande valet. Deita bevisas också till någon del deraf, att valet var af flera valmän officielt öfverklagadt, innan brefvet skrefs. Att landshöfdingen von Troil, som i öfrigt af brefskrifvaren rättvist lofordas för -sitt nit och sin drift, kort före eler samtidigt med riksdagsmannavalen besökte åtskilliga Skånes städer, har icke ens blifvit motsagdt, äfven om det icke erkännes att han dervid med vederbörande samspråkat om valen, hvilket likväl ändå alltid är mera sannolikt än motsatsen, och hvari dessutom åtminstone icke jag finner något klandervärdt, än mindre deri ser ett olagligt och otillbörligt missbruk af embetsmyndighet, då fråga aldrig varit ora någon hr landshöfdingens embetsåtgärd. De omständigheter brefvet anmärker såsom skäl för valförrättningens gillande ha icke heller kunnat bestridas, om än dessa icke komma att leda till en sådan kassation, Men om brefskrifvaren misstagit sig-i sin förmodan eller slutsats uti detta hänseende, såskulle jast ett sådant misstag endast vara ett bevis på hans okuonighets och dumhet,, och han får väl då åraga sitt kors med kristligt tålamod. En annan gång kan möjligen samma olyckliga öde träffa: sjelfva Snällposten. Icke ens anekdoterna om handlanden Plantins kalas öch skålproPositionen för borgmästare Ö:s blifvande representantkall, eller enfalden hos en valman att i följd deråf kasta bort sina röster på en person, som man! rvisste icke kunna blifva farlig för borgmästaren, ha blifvit bestridda såsom fakta; och om deruti finnes någon skandal så lärer den icke bestå i den sannfärdiga berättelsen, utan i sjelfva faktum. Icke hel3er kan det motsägas, att handlanden Plantin några veckor efter kalaset och riksdagsmannavalet gjort konkurs, och att borgmästaren Ö. med honom haft betydliga affärsförhållanden. Det senare kan visserligen, om man så vill, vara en enskilt sak, som rörer borgmästaren mer än allmänheten, men sedan konkurs inträdt, äro dertill hörande handlingar offentliga, och således är berättelsen om hr Plantins sålunda offonsliggjorda affärer icke förbjuden af någon -granlagenhet. Återstår således endast hvad som varit yttradt om de underliga historierna Törande: borgmästaren Ödmanssons förhållanden i EnFeltoftaaffåren. Detta påstå visserligen Svenska Tidningen och Snällposten vara vederlagdt genom några af landssekreteraren Hane till Svenska Tidningen meddelade upplysningar; men detta vågar jag deremot icke antaga i vidsträektare måtto, än att hr Ödmansson icke, såsom brefvet i detta fall orätt uppgifvit, gemensamt med den bankrutterade f. d. handJanden Lundgren köpt Engeltofta; hvilket i stället bort heta: att Lundgren, som först af konung Karl XIV Johan arrenderat Engeltofta, genom en den 12 Mars 1839 upprättad afhandling till hr Ödmansson afträdt alla anspråk på arrenderätten, och att det varit om denna afhandling, hrr Lundgren och Ödmanson emellan, som flere rättegångar uppstått och de underliga historierna cirkulerat, derom upplysning bland annat kan vinnas af besvärsakten till Kongl. Maj:ts utslag den 5 Oktober 1852, uppå de af ej mindre tit. Ödmansson än tit. Lundgren hos Kongl. Maj:t i underdånighet anförda besvär. Min afsigt är icke nu att vidare exploitera detta ämne, hvilket icke hörer till de mera angenäma. Men då jag genom fortsatta invektiver blifvit dertill provocerad, har jag endast velat låta förstå, att jag icke fäktar så elt och hållet med bara penneller träsvärd. Stockholva den 19 September 1856. Förfrauttare af det beryktade brefvet från Skåne. Adress n:r 20 Smålandsgränd, 1 tr. upp.