Aftonbladet – 19 september 1856, sida 3

i full fart sprängde förbi det oförberedda, anspråkslösa ekipaget: Den magra lilla hästen, som skrämdes från sina sinnen, gjorde ett så plötsligt språng åt venster, att om den hand, som höll tömmarne, varit det ringaste mindre stark och erfaren, skulle gigg, häst och körsven oundvikligen kommit ned i sjön. Den salfva af utrop, hvarmed den ensamme herrn i giggen helsade sina reskamraters plötsliga annalkande (och hvilka i anledning af den förbittrade ton, i hvilken de yttrades, icke kunde misstagas för välsignelser), bevisade tillräckligt hans harm öfver postiljonens oceremoniösa förfarande. Lyckligtvis förstod icke miss Davenne, ehuru hon var tämmeligen skicklig i italienska språket, den rotvälska, som talas vid hafskusten, eljest skulle hon ha erhållit en kuriös och icke särdeles fin illustration af invånarnes passionerade vältalighet. : Om det oväntade sammanträffandet uppskakat den magra hästen och. hans herre ur deras sinneslugn, så visade sig den omtalade extra hästen för sir Johns vagn icke det ringaste mera stoisk. Måhända var skrämseln smittande, eller måhända hade. kreaturet en särskilt motvilja för att gå utför sluttningen, hvilken nu tog sin början. Hvilken än orsaken må ha varit, blef dess framskridande, från det ögonblick då man körde om galessinon, en omvexling af galopperande , stegrande och. frustande. Sir: John, hvilken; med hufvudet utsträckt genom vagnsfönstret, följde med för: hvarje ögonblick tilltagande oro djurets besynnerliga evolutioner, skulle genast ha ropat till kusken, om han ioke fruktat både att väcka upp sin dotter ur den halfslummer, i hvilken hon tycktes ha fallit sedan de lemnat San Remo, och att alltför tvärt hejda hästarne. Men då vagnen hunnit till slutet af backen, hvilken icke var