Aftonbladet – 19 september 1856, sida 3

Jdersökningen velat förringa, I samma mån vittnete berättelse närmat sg sanningen, sådan den omntigen framstår, — huru förklara, att vittnet Ednör vid undersökningens börjes hade den fintligheten att åt min första fråga gifva en lydelse öch åt hela samtalet en färg, som visserligen helt och hållet falsk, likväl till punkt oeH pricka öfverensståmde meddem uppfattning man från ett visst häll velat gilva både Jat mina motiver att utreda ifrågavarande sak oh åt sjelfva arten af den handling, som utgjorde föremål för utredningen? — Man har nemligen, till veder delosidans tjenst, enskilt och offentligen förfäktat dem läran, att en handling, hvarigenom någon på annans bekostnad, denne ovetande, bereder sig afgiftsFri åtkomst af sina förnödenheter, vore liktydig med ett ömsesidigt kändt och öfverenskommet betalningsanstånd och således, såsom en fullkomligt enskilt affär, anginge endast parterne sjelfva — en lära, emot hvilken dock rättskänsla och allmän säkerhet uppresa sig. Edjners första vittnesberSttelse, så tillfredsställande den ock må hafva förekommit mina vederdelemän, synes alltså nödvändigt ega någon annan förklaringsgrund, än sakens beskaffenhet gifver vid handen. Förklaringen är slutligen gifven af vittnet sjelft. Den är ful, vederstyggligt ful; jag önskade att ex vackrare kunde göras trolig. Ednerska vittnesmålet, i början lika osannolikt sona sanningslöst vid återgifvandet ej mindre af mina yttranden oeh frågor än af vittnets svar derå, har dock småningom öfvergått till ett hufvudsakligt vitsordande af den berättelse, jag om samtalet med henne afgifvit.. Hon har bekräftat, att samtalet fördes i enskilt rum, och att någon annen person dervid icke var tillstädes; att föremålet för detta samtal var ett redan månader förut spridt rykte om det beärägeri, som baron Falkenberg skulle hafva emot henne föröfvat; och att hon för mig vitsordat detta ryktes sannfärdighet. Hon har dertill, såsom anledning till sina motsägelser, uppgifvit, att, utom andrå icke nånngifna personer, äfven baron Falkenberg sjelf, tom doek förklarat sig smed derna rättegång endast och .saHenast åsyfta vederläggning af de om honom nutspridda rykten samt skydd för sin angripna heder., icke fonnit sig af denna hederskänsla förhindrad att efterhängset bearbeta vittnets deltagande, och att vittnet för denna bearbetning gifvit vika. : Äfven om det skulle lyckas ming vederåelomän att få sin slutligen emot deras eget vittöe gjorda jäfsanmärkning godkshä; qvarstår doek alltid Edners berättelse till sin moräliska betydelse och såsom ett målsegandens erkähnande att hon inför mig, i känd egenskap af allmän åklagare, tippgifvit ätt bårem Falkenberg sig bedrägligeh förbållit. ? Fu Ieke ens ett försök till bevisning; att jag hållit någet slags förhör med värdshusvärden öeh den öfe riga betjeningen, hafva vederdelomännen vågat, daktadt den derom upprepade gånger hös kongl. hofräte ten oeh annörstäder gjotda uppgift beh fastän hela betjedingen varit såsom vittnen i bi lad: Denna uppgift, af mig från början ; za såledesg falsk. 1 Nu hafva Vi alltså kommit derbän, att i baron Falkenbergs ifrågavarande förhållande gen varit bekant och beryktadt flera månader förr, än jag derom erhöll kännedom, utam ock att måls, eganden inför mig vitsördat det gängse ryktets sanrfärdighet; hvarförinnan jag icke ansåg tillbörligt, att ens enskilt hos regementschefen göra någon fram ställning i ämnet. Vidare förekommer att baron Falkenberg vid domstolen förklarat sig ej vilja ifrågasätta, det jag hos baronens regementschef verkligen. anmält dessa förhållanden; oeh detta omförmäles dessutom i löjtnanten Skjöldebrands berättelse om hvad isaken emellan honom oeh regementschefen förefallit, ehuru berättelsen icke tillika innehåller, att jag till. min ammälan hos regementsehefen foget det förslag, att ham måtte uppdraga åt två äldre officerare (e2 major ock en kapten, hvilka väntades på besök) att. om detan-mälda förhållandet vidare göra sig underrättade, hvilket uppdrag regementschefen, såsom man nu finner, ansett lämpligare att åt löjtnanten Skjöldebrand ensam anförtro. . Men baron Falkenberg har ieke desto mindre enständigt påstått, att ryktet om hans beteende på värdshuset först kommit till hans kunskap genom skänkförestånderskan Edners för honom, vid tillfälligt besök, opåmint afgifna berättelse om mitt med henne hållna samtal, och att baronen sicke haft något samtal med löjtnanten Skjöldebrand rörande: ifrågavarande sak förr, än efter det han af skänkförestånderskan erfarit huru jag genom meddelanden till henne (målseganden sjelf) skulle hafva satt i omlopp ryktet, att hon blifvit af baronen bedragen. Och i sitt första, för baron Falkenberg deltagande vittnesmål har Edner också understödt dessa baronens uppgifter. Nu vill det sig likväl ieke bättre, än att löjtnant Skjöldebrand på sin vittnesed intygat, att, sedan regementsehefen befalt honom att göra sig underrättad om det angående baron Falkenberg anmälda förhållandet, och löjtnanten i anledning deraf kallat baronen till sig samt underrättat honom om nämde anmälan, under tillfrågan tillika huru en dylik berättelse kunnat komma i omlopp, så hade baron Falkenberg vyttrat sim förvåning häröfver, emedan han förut icke hört ett ord om något dylkt; hvarefter baron Falkenberg, på vittnets anmodan att efterhöra huru berättelsen kommit ut, aflägsnat sig samt efter en kort stunds förlopp återkommit och tillkännagifvit, att han varit hos skänkförestånderskan på värdshuset och erhållit upplysning om mitt besök och huru jag meddelat henne ryktet, hvars sanfärdighet hon naturligtvis skulle hafva förnekat. Här framträder åter en af de många sanningslösa uppgifter, genom hvilka man inledt rättegången emot mig, såsom den der skulle hafva på värdshuset om baron Falkenberg satt i omlopp ifrågavarande rykte, Ty antingen har baronen, understödd af sitt vittne Edner, inför domstolen uppenbarligen ljugit, eller ock, hvilket icke vore bättre, har han, förgåtande vänskapens och kamratskapets förpliktelser, i en för honom sjelf och för den uniform, han ännu har äran bärs, ytterst ömtålig fråga, iakttagit grof förställning inför den kamrat, som, å regementsehefens vägnar, Sskade -oeh var berättigad att erfara sånningen Ehvad baron Falkenberg var skyldig eller oskyldig till den beryktade gerningen, är det dock omöjligt att han kunnat glömma när, hvar och huru ryktet derom först blifvit honom meddeladt. Man miste således, på grund af baron Valkembergs eget påstå ende, antaga, ätt han åtminstone förr, än Töjtnåntera Sköldebrand tillsporde honom derom, egt vig detta rykte bekant. Men hvarföre då förställtingen iäför Skjöldebrand? Hvar och en annan offietr, rem erfarit ätt han vore till sinheder eskylligt angripen, hade väl genast sökt skaffa sig upprättelss, eller, om ban easam det: ieko förmått, öppet vändt sig till sing kamrater, vänner eller icke vänner, och i kamratskapets och uniformens mamn påkallat deras bistånd.;— Baron Falkenberg ieke allenasat. teg; Kan förnekade till och med inför sin-vän eeh kamratech sin regementschefs ombud att han: hört ett: ord-af det rykte, som deek var bonrom alltför välbekant och som antagligen redan föranledt underhandlingar emellan baronen oeh skänkmamsellen. — Är det oskuldens förtrytelse, som på detta sätt uppenbarar sig? Här åtminstene är glömskam en omöjlig förerändning. PR iVarta föllae N