Aftonbladet – 19 september 1856, sida 3

—S by NO HH —X(1Htfs1Q0O0—occ ee nr; sig. Låt råda dig, Prospero, medan det ännu är tid, spänn upp den der remmen i stället för att spänna till den, och låt hästen sjelf söka sig väg tillbaka till San Remo. Om Prospero varit en femtio års man med stadgadt ånseende som körsven, skulle han troligen följt goda råd; men han var, som sagdt, en helt ung gosse, full af mod och tillit till sina armars styrka, och med brinnande begär att blifva känd som en postiljon af första ordningen. Att under dessa förhållanden skicka tillbaka en häst, var detsamma zom ett erkännande af hans egen oförmåga att styra den, — ett erkännande, hvilket Prosperos egenkärlek och ambition i lika hösz grad förbjödo. Postiljoner hafva deras point dhonneur så väl som de personer, för hvilka de köra, Prospero svarade eåledes med någon slughet: Lemna honom på landsvägen, menar ni signor, ty hur skulle han nånsin hitta hem, då vi fick bonom först i går, och det upp. ifrån landet? Jag skulle få vackert påskrifvet af husbonden, om jag släppte hästen lös här! Men det är ingen farav, fortfor Prorpero i det han återvann sitt goda lynne och sin artighet, hvilket kreatur som helst skulle sparka, om det hade en stor stång, som slog emot benen vid hvarje steg det tog. Se,signor, om jag spänner om linorna en smula så att vagnstången hålles riktigt stadig, så skall han gå så sedigt som ett lam. Nå väl, du bör förstå den saken bäst, svarade. rösten; haf emellertid ett vaksamt öga honom och tag dig till vara bärnäsat du inner upp mig, att inte köra ikull mig, eller skaffa mig ett kallt bad, om du kan undetlåta det. . Dessa sista ord sades i skämtsam ton; -postiljonen visade alla sina hvita täxder, vid det muntra skratt, hvarmed han mottog denna för