Aftonbladet – 19 september 1856, sida 3

studeranden Mahr och löjtnanten Gethe hafva alla på vittnesed intygat, att de erfarit sådant rykte om baron Falkenbergs oredliga förfarande, som slutligen kommit till min kunskap och föranledt de af mig vidtagne åtgärder. Till och med baron Falkenbergs vittnen, ofvanbemälda Edner och löjtnanten Ekman. hafva icke kunnat undgå att vitsorda detta ryktes tillvaro. Med undantag af hrr Hahr och Gethe hafvs alla dessa vittnen redan vid jultiden nästlidne år förnummit ryktet, hvars tillvaro nämde tid ock bekräftats af majoren Myhrberg. Han har väl ansett sig af erhållet förtroende hindrad att på vittneseden närmare omförmäla den honom delgifna berättelsens innehåll; men härom kan icke uppstå något tvifvel, då Edner sjelf erkänt, att hon för majoren fullständigt omtalat ifrågakomna förbållande och majoren vid jemförelse härmed antagligen är den äldre ur tjenst varande militär, hvilken, enligt EdÅners berättelse inför öfverståthållareembetet, tillrådt henne att hålla saken tyst för att ej förorska baron Falkenberg olycka och stänga hans militära banar — lett bevis tillika, huru det omtalta förfarandet af den äldre militären ansågs. ) Sättet, hvarpå ryktet uppkommit. och de omständigheter. under hvilka vittnena erfarit detsamma, äro i hög grad betecknande. Det är icke en af dessa lösa och obestämda berättelser, som, utkastade bland allmänheten, vanligen förstoras och vanställas allt efter hvarje berättares mer eller mindre lifliga inbillning eller skadelust. Alla vittnena hafva erfarit nästan ordagrant samma rykte, de flesta just på den plats, der tilldragelsen timat; och flere bland vittnena hafva steg för steg följt utvecklingen af det uppgifna bedrägliga förfarandet. Så har auditören Rönberg på stället erfarit föret huru skänkförestånderskan dag efter annan kommit på balans, och derföre ansågs nödsakad att lemna sin tjenst, samt sedermera huru misstanken, att någon bland gästerna medelst oredliga uppgifter vållade balansen, slutligen genom tjenstefolkets iakttagelser öfvergått till ett uppdagadt faktum, som lades baron Falkenberg till last; så har notarien Ljungberg . bevittnat den bedragna skänkförestånderskans vid olika till fällen, före och efter uppdagandet af baron Falkenbergs förhållande, oförstäldt och utan allt skadebegär yppade bekymmer öfver sin förlust, äfvensom huru en annan bland tjestepersonalen vid senare tillfål let medelst flera faktiska uppgifter bestyrkt baron Falkenbergs omtalta oredlighet; så har notarien Montan följt händelsen, sedan bedågeriet blifvit bekant till dess man visste att berätta, huruledes baron Valkenbegg. tillsagd .derom genom tredje person, förnöjt målseganden; så hafva oekså uppasserskorna Segelin och Svensson på sin vittnesed omtalat olika tillfällen, då baron Falkenberg, misstänkt och stäld under värdshusbetjeningens uppsigt, skulle hafva befunnits hemligen och olofligen öka sin skuld till den fattiga tjensteqvinan. . . Till denna mångfaldiga och öfvertygande bevisnipg om sjelfva ryktet kommer vidare, att baron Falkenberg icke kunnat förneka. sig slutligen hafva till skänkförestinderskan betalt balansen; att ban både inför sina kamrater och inför domstolen, på sätt här nedan skall visas, låtit beträda sig med saeningslösa uppgifter; samt slutligen att, efter hvad Bdner på sin vittnesed intygat, baron Falkenberg ieke ons skytt att bearbeta vittnets deltagande. Och här är visserligen för handen åtminstone ett sådant vuppenbart och på sannolika skäl grundadt rykte, som 17 kap. 30 4 rättegångsbalken gifver kraft af half bevisning och en samvetsoämd skulle betrakta såsom fullt bindande. Genom den i hr baron Falkenbergs eget namn framkallade undersökniogen är således lagligen utredt och styrkt, att redan vid slutet af förra och början af innevarande år det baronens förhållande, hvarom här är fråga, varit ganska allmänt bekant. Och det var naturligt att, då kort derefter ett annat baronens beteende, såsom konduitfel bestraffadt, gjordes till föremål till och med för publicitet, likväl ieke i akt och mening att tadla baron Falkenberg, utan att skymfa hans förmän, samt baronen och hans uppförande derigenom ofta och allmänt kom till tals, också ryktet om hans förbållande på värds huset skulle få ny fart. Hvad de många i detta mål hörda och tvifrelsutan mångfaldigt flera icke hörda personer af olika samhällsklasser redan tidigare af detta rykte erfarit, kunde under sådana förhållanden ieke undgå att vidare spridas. Den epa berättelsen framkallade den andra, med dervid icke sparade omdömen angående det moraliska förderf, som sålunda uppenbarat sig inom den s: k. bildade samhällsklassen. Så kom oekså slutligen beteendet på värdshuset till min kännedom, sedan jag likväl förut af baron Falkenbergs egen regementschef erhållit meddelanden, angående baronens för mig dittills ända till namnet obekanta person, hans handlingssätt före och efter den honom vid regementet öfvergångna bestraffning samt de misstydningar och den förföljelse, som i sammanbang dermed kommit å bane emot två bland baronens förmän. Af dessa hade jag aldrig ens sett den ene, och den andre var mig ganska litet bekant: men beteendet mot dem syntes mig orättvist och lågsinnadt. Händelserna tilldrogo sig inom en garnisonerad militärkår och antogo en karakter, som icke kunde förblifva främmande för mitt åklagarekall, Kårens uniform, dess heder och allmänna anseende fiäckades af ryktet om ett dag efter dag fortsatt bedrägligt förbållande. Månne jag missförstod min plikt såsom allmän åklagare inom armån, då jag ansåg mig uppmanad att åt detta rykte lemna uppmärksamhet? Jag tror det icke. Det gälde att värna oskyldiges hotade välfärd genom att skingra yvillfarelsen om den, för hvars skull förföljelsen kommit. Se der hvarföre jag handlat, oeh handlat utan allt anseende till personerna, hvilka voro och förblifva mig likgiltiga. Huru jag förfarit och huru man velat åt mina åtgärder gifva det föraktliga motivet af hat till en be stående samhällsinstitution, hörom baron Falkenbergs egna vittnen, främst det sbearbetade. vittnet Edner. Hon sberättar till .en början, att, sedan jag begär och erhållit samtal med vittnet i enskilt rum, så hade jag inledt samtalet med den frågan: vhuruvida icke någon ung adelsman vore något skyldig eller sait sig i skuld på värdshuset för intagen förtäring ?och denna berättelse vidhöll vittnet länge, omktadt, såsom rättens protokoll förmäler, råttens ordförande till vittnet framstälde flera, i början på ett undvikande sätt besvarade frågor som. ieke mit: spörsmål oeh vittnets svar afsett något helt annat äv vittaet uppgifvite. . Redan vid första förhöret. fast efter mångfaldiga varningar och föreställningar em rittnesedens förbindelse, frångiek Idner slutligen si rida sin första framställning, att bon medgaf mitt pörsmål hafva varit detta: huruvidaiecke-en ung militär gjort sig:skyldig till detta bedrägeri, att unler loppet af vintern dag eftar ennen Häfva från rärdshuset bortgått utan att ordentligen ech till fullo ill betalning uppgifra den förtäring, han derstädes eqvirerat :och erbållit; dock ville vittnet äfven påNinna sig att frågan omfattade ieke sllenast en omiitär, vutan dertill äfven adelsmanv. Men vid nästa ättegångstillfället förklarade sig vittnet icke kunna ned visshet minnas, huruvida den ifrågasatte persoens egenskap af adelsman vid början af samtalet ens nämdes: ve Huru vill man an förklara, att detta vittne, bvars örstånd vederparten så ofta under fertgången al un