Aftonbladet – 13 september 1856, sida 3

Ett bedröfligt drama uppfördes i Båda Sicilierna under aderton år för Europas blickar. I följd af den egoistiska grundsats, sor förblindade och störtade hovom, öfverlemnade Ludvig Filip Italien åt Metternich och Gregorius XVI. Säker om Frankrikes overksamhet, vågade -konungen i Neapel allt. I stället att göra några eftergifter för rättmätiga fordringar, följde Ferdinand. ett system afytterligt förtryck. Historien hade upptecknat fyratiotusen politiska offer under bourbonerna i Neapel till år 1815. Derefter räknade man ej mera. Delcaretto afskydde och föraktade sin herre. Och likväl adopterade han beslutsamt dennablodiga tanke, som går ut på att genom döden göra sig till mästare öfver menniskoförouftet. Man skulle kunna säga, att han, full af förakt för ett folk i stånd att fördraga dylika misshandlingar, fann ett nöje i att gissla det. Oeri på samma gång bopade han öfver denna statskonst, värdig medeltidens värsta dager. civilisationens häpnad och fasa, ett dubbelt spel, ett spel af en fallen eller ond engel. hvari. man på en gång finner den åt sina passioner sålde mannen och den af bitter harm fylde frihetskämpen. Vid hvarje till fälle beklädd med detta förfärliga alter es :0, som gjorde honom till en konungens afbil d. släpade han, såsom representant, det kung. li ga majestätet till skådespelet af de bestraffni a gar, han anbefalt. Hvar och en af hans exc peditioner utbredde en förskräckelse, hvarot r man knapt kan göra sig förställning i ett an nat land. På Sicilien, der Han lät nedskjuti: folket i massa, uppjagades fruktan ända til! vansinne. .Den nådde en sådan höja, att offrens slägtingar voro ifriga. att visa sig påbalerna, .som .man anstälde fö: Genne: fruktansvärde prokonsul. Den ital; enska böjelsen för öfverdrift, sedan högt Ste-grad genom så wånga lidanden, har icke för symmat att lägga vär ke till. denna om? ändighet. Man tillskr.f Delcarettos uttryskliga befallningar dessa lustbarheter, som fruktan och feghet anställde för honom: Man anklagade :honom: att hafva tvungit W3drar, systrar och hustrur till dem, han låV, afrätta under dagen, att dansa om aftonv;n vid dessa fester. Man: påstod, att har. sålde benådningar för ett vanärande pris, Och att hån dagen derefter till och med icke uppfylde köpefördraget.Själen -vämjes att Bätta tro till. sådana -nedrigbeter. De äro åtminstone osannolika; Onyttiga brott äro myeket sällsynta, Helst i politiken. Markis Delcarettos räkning med Gud synes: mig nog belastad, utan att man behöfver öka den. Inom kort tid betäckte han riket med en skog af galgar. Sbirren, gendarmen och bödeln blefvo de tre förkroppsligade uppenbarelserna af makten. Polisen var dess själ: Då såg man ett helt folk förtvifla till och med om Gud. Mödrarne lärde sina små barn dessaord; som öfvergingo till ett ordspråk: De Deo påuca, de rege nihil. (Hoppas föga af Gud, af konungen intet.) En ung neapolitansk deputerad, br Petruccelli från Gattina, som välvilligt meddelat mig några outgifna blad af en Historia om Bourbonerna i Neapel, åt hvilken han egnar-landsflyktens tvungna sysslolöshet, målar på följande sätt denne man, som inbillningen skulle kunna föreställa sig i dystra färger. Så snart han uppträdt i verlden såsom: menniska, blef han oigenkönlig. Utsökt i sin klädsel, snörd, friserad, parfymerad, sminkad som en föråldrad dansös, eller som hertigen af Braunschweig, artig, beställsam, talade han med behag, ofta äfven med snille. Han skref madrigaler åt damerna och talade i lärda ämnen med vetenskapsmännen. Han hade samlat ett lysande bibliotek och ät tillegna sig verk, som misshagade koungen, sådana som Napoleons Historia af Mantoni, till och med en öfversättning af Jobs bok af Salicetti, hvilken seder mera blef triumvir i romerska republiken, le damot af italienska komiten i London, jemte Mazrini, och som nu är prins Murats historiograf.s Med dessa snillets gåfvor förenade Deloaretto stor tapperhet, ridderliga manåer och en ärelystnad nog upplyst att följa och göra sig reda för idernas fortgående rörelser. Han bade tydligen någon hemlig plan isigte, hvilken omständigheterna ej tilläto honom bringa till verkställighet. Han afskydde Österrike, som misstänkte och bevakade honom; han visade sig ytterst. artig. mot de engelska agrenterna, lemnade propagandan i fred och understödde i konseljen de franska iderne . Såsom jemvigt i hans själsförmögenheter böjelser och begär fattades honom blott e dygd, utan hvilken ingen dygd finnes: ett moraliskt syfte. Man förstår lätt, att i en 7 ådan man: händer hvilken befattning som helst skulle sträfva till utvidgning. Han var polisen ingrep i alla förvaltni ngens grenar. åbgorberade till sin förmån al sa de andra sty. relsedepartementen; ja, den i ;kräktade till oct med på sjelfva lagskipning ens område. D öfriga ministrarne voro bir ji Delearettos tjen stemän. Det fanns för ö frigt inga goda kon spirationer utom dewm nan upptäckte. --Mar såg honom till ock. med stundom förmildr: de. hugg, konungsen ämmade gifva, och be tjena sig af sir. allmakt, för att skipa rättvis utan. att anlita tribunalerna. Men Jå godtye ket sättes i stället för lagen, huru ofullkom lig denna, ock är; försvinner all säkerhet fö de styra, Smittan griper omkring sig såsom en förhärjande pest. Den lägste chefen i hie: rarkiens kedja blifver en litem tyrann mo Zma underordnade. I Slumpen, som ofta kommer män med god led ål, RR RNAR Ar RR RR polisminister: