Aftonbladet – 13 september 1856, sida 2

Jagellonikas ring, Fängelset. Teatern, Till Jakob de la Gardies bild, och Grefve Nils Brahen. Och minnenas drottning med harpan i handen Uppstiger ur Mälarens glimmande våg; Förtrollningen löser de fjettrande banden Och skuggorna börja sitt nattliga tåg. De skrida med kronor, med lyror och svärd Som vålnader fram ur förgängelsens verld. Utförligast behandladt bland dessa minnen, är Gustaf Wasa på Gripsholm, skildrande i dramatisk form den store konungens bekanta förhållande till sin unga gemål Margareta Lejonhufvud och hennes förre älskare Svante Sture. Den andra afdelningen, eller Gustaf Adolf den store, innehåller sångerna Kärlekens drömmar, Vid Ebba Brahes bild, Gustaf Adolf och Oxenstjerna,, Ebba Brahes ringn, Lejonet i Polen, Åke Tott, Klippan vid Mewe, Thurns testamente, Afskedet (Gustaf Adolfs från ständerna), -Breitenfeld, Biskopen af Wirzburg, Pappenheim samt Litzenm. Bland dessa utmärka sig sångerna om slagen vid Breitenfeld och Liätzen genom en större utförlighet än de öfriga, och den förra af dessa äfven genom den poetiska bebandlingen i hjeltediktens form. Den sista afdelningen, Johan Banår, har redan förut varit fullständigt meddelad i Aftonbladet. De egenskaper, som öfverhufvud fördelaktigt utmärka deona diktsamling, äro, utom den varma fosterlandskärlek, som öfverallt uttalar sig, en liflig fantasi, målande skildringar, träffande karaktersdrag, ett vackert, stundom praktfullt språk, samt en ledig och i allmänhet felfri versbygnad. Undantag i sistnämda afseende förekomma dock, i synnerhet i behandlingen af hexametern, der författaren stundom tillåter sig att förvandla korta stafvelser till långa eller omvändt på ett sätt, som visserligen icke är ovanligt hos våra nyare skalder, men som en författare med den färdighet och fyndighet i formens behandling, som hr Bjursten eljest visar sig ega, borde kunna undvika. Vi anföra exempelvis några daktyler, hvilka en strängare granskning svårligen torde kunna godkänna, såsom: unge Nils (--) invigda, stund med små(ländska), mottaga m. fl., alla förekommande uti sången Breitenfeld. Eu-och annan sång saknar i planen och anläggningen af det hela den afrundning, som i allmänhet på -ett förtjenstfullt sätt utmärker-detaljernas: utarbetande. Men dessa brister öfvervägas vida af de framstående förtjenster, som vii det föregående antydt, och som obestridligen göra arbetet till en värderik vinst för vår vitterhet. Vi anföra såsom prof på författarens stil, utöfver hvad förut blifvit meddeladt i vår fölJetong, ett par kortare stycken. Uti sången öfver slaget vid Breitenfeld skildrar författaren, huru Tilly, natten före slaget, tog sig några timmars hvila uti ett af de få öfverblefna husen i Leipzigs grusade förstad, beredande sig till den förestående stri-. den. Lampan flämtar matt och belyser ett på bordet stående krusifix samt en på-väggen hängande, af mästarehand målad, bild af Maria med barnet. Vi anföra några drag af den teckning, som författaren här uppdrager af den gamle, vidskepligt katolske fältherrn: Nattens skuggor betäckte alltren den slumrande jorden, Men ingen blund ännu den åldrige fältherrens öga Slutit. Orolig han vandrade fram och tilbaka i ; rummet Och genom själen flög en mörk, en bäfvande aning. Så i de tysta skogarnes djup en hvinande stormil, Plötsligen brytande fram, ses böja de suckande grenar, Slita från kronorna löst de darrande löfven och störta Ekens svigtande stam, den sekelgamla, till jorden. Sjuttio vintrar, som strött sin snö på hans grånade hjessa, Hittills ej mäktade dock att böja den fruktade krigarns: Höga gestalt, eller släcka den glöd, som brann i hans: mörka Blick, och försvaga den arm, som krosiohae fiendens; eder Rest sitt stolta banr på gruset af störtade välden! ) Katolicismens fastaste stöd, den påfliga lärans Blinde försvarare, höljd af blodigt skördade lagrar, Dyster och stum som en sfinx, som Memnons-stoden orubblig Satte den gamle sin häl på de arma, suckande folkens. Blödande skuldra och böjde dem under sitt tryckande: jernok. Striden rasar ännu. Ej skoning han gifver, och barnet Spetsas och kastas i lågorna in, och qvinnorna mördas. pKättarne, kokas i sjudande beck, och det gräsliga skränet Stiger, en lofsång, mot skyn den heliga modren till ära I Men då det ryshga mordet är slut, då aftonens skuggor Dölja det blodiga grus, och klockorna ringa i templet, Skonadt af härjarens hand, då hvitomslöjade gossar Svänga rökelsekar, och dystra munkar i natten Messa sitt ave Maria och stänka det invigda vattnet, — Då sina knän vid altarets rand den åldrige böjer, Prisande helgonens nåd, som gynnat hans skändliga vapen; Och hemsökt med förderf de barn, som sig slitit ur kyrkans Heliga modersfamn och den påfliga stolen bespottat Nu mellertid en mörk och dystert varnande tanke Jagade sömnen ifrån den mäktige höfdingens läger. Fåfängt lan knäppte till bön sina händer, förgäfves han tryckte Till sina läppar försonarens bild, fastnaglad vid korset, Och. förgäfves emot madonnans han höjde sitt öga. Orons andar ändå, vid själens svallande uppror, Jagade fram öfver stormande våg, och mod opch förtröstan Veko ur gubbens jernfasta själ, och en underbar ångest, Hittills ej anad, sig spred i fältherrns darrande sinne. När författaren i sången öfver Litzen låter konungen, sedan hären blifvit ordnad till strid och den bekanta psalmen uppstämd, rida fram längs efter linien, mönstrande sina tappra, hvilka han igenkänner den ena efter den andra, gifver han på följande sätt luft åt de minnen och känslor, som åsynen af finnarne i dessa leder hos sångaren uppväcker. Yttaret nand henna Avgaln JE Ra fan Po RH ER vv Wer