Aftonbladet – 11 september 1856, sida 3

10 rdr och jag har således 8 att gifva henne. ag vill ingenting hafva för mitt besvär, hvilket eljest skulle blifva, efter 3 skilling på riksdalern, hela 30 skillingar; men jag häller af henne, och derföre.... Hvad i all verldens dagar, barn! jag tror hon gråter. Nå ett sådant litet tok till flicka! Gråta för hon får 10 rår, då hon ville sälja den åt mig för tvål Men Marie hörde icke hvad hon sade; hon hade satt sig på en hög nya viskor och gret, bara gret, med ansigtet gömdt i händerna. SKära barn, sade mamsell Rundqvist, som gick fram till henne, hon är ju stora flickan och bör väl inte gråta. öfver leksaker; tag vackert sina 8 rdr och tacka Gud för dem; hon har ju en gång velat sälja den der Jilla. tingesten. Ja, åt mamsell, som jag trodde alltid skulle låta mig köpa igen den, och då mamma var utan ved och mat; men nu... Herre Gud!.., om jag hade gudmors lilla byrå igen! Nu får jag, ingen ro i min själ. Såsnyftade det stackars barnet — men då talade mamsell Rundqvist om, att hon bedt den derherrn köpa modrens dynor, och att han lofvat visa dit en bekant. Nu: trodde mameell Rundqvist, att det var den der; bekante som köpt dem. Marie torkade bort tårarne och giek hem, betydligt rikare, men ändå betydligt 80rganare. . Hos fru Tollin var unga Andre. En yngling om 22 år, med ett mera poetiskt än vackert utseende, blek, och med detta svårmoliga uttryck i hvarje; drag, som armodet föder. Hans kläder voro slitna och gamla, men omsorgsfullt borstade; hans linne hvitt, ehuru groft. Det, var i hela ynglingens:yttre ett synbarligt bemödande. fatt fålla sig snygg, midt under sin hårda kamp med behefven,