Ring, och att följaktligen det anspråk underkännes, att alla löneförmåner böra förblifva inom det regemente, dit de vid indelningsverkets inrättande blifvit anslagne. Om man utgår från denna grundsats och om tillika alla armåns boställen utarrenderades samt de indelta räntorna jemte samtliga boställsarrenden inginge till statskassan och lönerna derifrån kontant till vederbörande utbetaldes, äro vi förvissade, att derigenom en högst betydlig löneförbättring för armen kunde blifva möjlig, utan några eller åtminstone utan några allt för stora extra tillskott från statsverket. Hvarje annan reglering skall efter vår ö vertygelse alltid blifva mer eller mindre orättvis och ojemn och föranleda till fortsatta klagomål. Och ora icke den indelta armån sjelf så ifrigt protesterat emot antagandet af ifrågavarande princip för en lönereglering, hvil: ken år 1847 föreslogs af den s. k. skatteförefklingskomiten, så hade troligen denna vigtiga reform redan varit ordnad på ett å ömse sidor tillfredsställande sätt och lönerna sålunda redan varit både jemnare fördelade och för många af indelta armåns befäl förbättrade. Det kommer snart att visa sig, om regeringen nu finnes mera benägen och mindre undseende för opinionen hos armåns herrar. fullmäktige, än 1848, och således föreslår en verkligt genomgripande reglering i detta hänseende. Troligen kommer deraf hufvudsakligen att bero, i hvad mån Rikets Ständer finnag benägna att provisoriskt anslå nagra medel till förbättring af befäle(; iöner, intilldess i följd af den sålunda förändrade regleringen mera 2ormeala förhållanden än nu kunna hinna att inträda och ordnas. För vår del vidblifva vi fortfarande det yrkandet, att en sådan reglering bör göras till uttryckligt vilkor för hvarje anslag i detta hänseende, och vi tillägga, såsom icke mindre angeläget, i enlighet med hvad äfven en aunan insändare yrkar, hvars på erfarenhet grundade åsigt vi här nedan anföra, att äfven de gällande bestämmelserna för pensionering, befordrån och rättighet till aflöning under tjenstgöring i sammanhang härmed böra grundligen öfverses och förbättras. Vårt påstående, att indelta armna nuvarande aflöningssätt är inkrångladt och befängdt, vederlägges ingalunda genom påminnelsen derom, att det är nära 200 år gammalt, men delas af talrika kretsar inom sjelfva armåns eget upplysta befäl. Såsom en märkelig röst ifrån detta håll, hvilken också förtjenar att blifva hörd, och som icke är ensam om sin mening, ehuru denna betydligt afviker från den icke indelte löntagarens,, hvars artikel här ofvan blifvit införd, meddela vi nedanstående uppsats, hvilken kommit oss till handa nästan samtidigt med den förra, och i många fall kan tjena såsom ett lämpligt svar derpå. Ytterligare i frågan om löneförhöjning för armen. En billig och rättvis lönereglering för indelta armöån kan icke, utan förfelande af sitt ändamål, verkställas på annan grund, än den af Aftonbladet senast påyrkade, nemligen alla boställens utarrenderande på viss tid och alle lönetillgångars ingående till en gemensam kassa. Skälen för en dylik åtgärd äro så många gånger anförda, att de, till undvikande af vidlyftighet, här icke torde böra ånyo upprepas. Hvad som deremot icke lika öppet är uttaladt, är att en löneförhöjning är skadlig och ingalunda önskvärd, så framt ieke samtidigt med densamma ej mindre ifrågavarande lönereglering verkställes, än ock gällande bestämmelser för pensionering, befordran och rättighet till afiöning under fjenstgöring, ändras. Insändaren skall i möjligaste korthet söka gifva skäl för denna åsigt, under förhoppning att en vigtig fråga derigenom skall erhålla ytterligare belysning. 1l:o Förhöjning af nuvarande löner kan svårligen verkställas utan genom bestämmande åf vissa proeents tillägg till lönens i stat bestämda belopp, ty i annat fall skulle en särskilt siffra bestämmas för snart sagdt hvarje löntagare, hvilket oafsedt trasslet och svårigheterna är overkställbart åtminstone för dem, som sjelfva bruka sina boställen och sannolikt hvarken kunna eller vilja uppgifva sina inkomster. Utan lönereglering blir nu en sådan procentförhöjning i högsta grad obillig och orimlig; den, som har för mycket, ty sådane finnes, får ändå mer, under det att de mest vanlottade få alltför litet! I förra fallet är löneförböjningen skadlig, i det senare icke uppfyllande sitt ändamål. 2:o Den fasta lönen är redan nu minst 1,, men i allmänhet 2 till 10 gånger högre än pensionen. Den förras ytterligare höjande, utan att pensionsbeloppet samtidigt höjes, kan derföre icke medföra annat resultat, än att de öfveråriga snart sagdt under intet vilkor lemna tjensten. Artilleriets senaste lönereglering utgör i detta, liksom i flera andra fall, ett varnande exempel. 3:0 Befordran sker till oeh med kaptensgraden endast efter tur, oberoende af förtjenst eller duglighet. Förhöjes nu den fasta lönen, utan afseende på om individen gör tjenst, om han är oduglig eller ovillig att göra den, är obotligt sjuk, sinnesrubbad eller lemlästad, blir följden, enär ingen kan efter gällande författningar tvingas att taga afsked, att avancemertet fördröjes och armens tjenstbarhet minskas. Det afdrag af !,,:del utaf behållna lönebeloppet, som nu kan anbefallas för den, som med aflöning är bortkommenderad mer än halfva året,-är alltför rioga, att härvid komma i betraktande. Frestelsen att draga sin lön vid regemente eller kår, under det att sjukbetyg, anställning vid jernvägar, civila befattningar, hoftjenst m. m. d. befria från all slags tjen-tgöring, är redan nu för mången större, än att den kan emotstås. Ännu mera förledande blir den, om löven ytterligare höjes? 4:o0 All tjenstgöring inom regementet sker för närvarande utan annan ersättning än lönen, en föreskrift ännu mera obillig, om skjutslegan förhöjes och armens vapenöfningar utsträckas; tvenne åtgärder, hvilka snart sammanträdande ständer ieke synes kunna undgå att för deras del Besluta. Vid tjenstgöring utom regementet oeh vid marscher med beväringsmanskapet eller utom regementets stånd, erhålles visserligen en slags ersättning, under benämning af traktamente, men till den grad otillräcklig, att den i det närmaste ieke förtjenar något afseende. Med 36 sk. riksmynt om dagen eller det traktamente, som bestås en subalternofficer (!), torde man i dessa dyra tider svårligen ens kunna uppehålla lifvet. En förhöjning af den fasta lönen utan ändring i traktamentsbestämmelserna ökar till följd häraf obenägenheten -för tjenstgöring och frestelsen att göra sig mindre duglig, ty den mindre använd