Aftonbladet – 11 september 1856, sida 2

dervid bero. Om åter valmännen vägrat godkänna afsägelsen, hade magistraten ej eller annan plikt eller rätt än att öfver en slik vägran utfärda protokoll eller, om skiljaktighet egt rum, afgöra å hvilkendera sidan laglig majoritet funnits. Först vid det förhållande, att antingen någre valmän eller den, som afsagt sig riksdagsmannauppdraget, finnes missnö,d med valförrättningens beslut, inträder efter vårt förmenande behörigheten att klaga hos konungens befallningshafvaude, och derefter, om så erfordras, hös K. M:t i dese a domstol. Detta tro vi vara den strängt, ska formen, hvilken, ehuru icke ordagrant uttryckt i grundlagen, likväl genom analogi följer af riksdagsordningens 19 s. Genom antagande af detta förfarande. för behandling utaf afsägelsefrågor. blifver denna dels lika med behandlingen af valfrågorna, dels undanrödjas eller åtminstone undvikas såmedelst de flesta oregelbundenheter och kollisioner, som skulle kunna blifva en följd deraf, att valkorporationen förbiginges såsom l: första instans, och omedelbart, samt innan äns nu tvist yppats förvandl hvilket ju inträffar, då hafvande anses ega rätt öfver något föregående omedelbart upptaga och ades till ett slags part, konungens befallningesatt, utan förd klagan beslut af valmännen, pröfva ärendet. Närmast synes det väl också ligga, att den, som önskar befrias från ett uppdrag, i allsköns vänlighet först vänder sig med sin anhållan derom till den elter dem, som gifvit honom förtroendet, deraf svårligen några olägenheter kunna uppkomma, när nemligen -den eller de, som icke bifalla, ha sig öppet att anföra besvär öfver beslutet hos behörig auktoritet, Deremot finna vi icke något stöd i riksdagsordningen eller rågon fördel vid den af en insändare till Svenska Tidningen för i tisdags försvarade ordning för behandlingen d. v. 8. ärendets omedelbara öfverlemnande till landshöfdingens pröfningoch afgörande. Ur denna synpunkt tyckes ock landshöfdingeembetet i Göteborgs län sjelft hafva bedömt saken, emedan dess resolution innehåller: att som Göteborgs borgerskap ansett skäligt befria grosshandlaren Wern från uppdraget att vid instundande riksdag vara fullmäktig för staden samt sålunda godkänt det af honom til:kännagifna förfall, landshöf dingeembetet funnit skäligt att dervid låta bero, så att Wern alltså ifrån berörde fullmäktigskap entledigas. Och härmed tyckes, som ordspråket säger, kyrkan i allt fall vara stäld midt i byn och ingen anledning å någondera sidan förefinnas, att lagen blifvit för nära trädd. TEATER Kongl. teatern öppnade i går sin säsong under särdeles goda auspicier. Ty icke nog dermed, att huset var alldeles utsåldt och att de uppträdande artisterna välkomnades genom mer eller mindre kraftiga uttryck af belåtenhet med återseendet — de stycken, som uppfördes, förskaffade äfven publiken ett verkligt nöje. Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna, ett skådespel, hvars författare är en redan för nära 70 år sedan afliden svensk konung, värderas icke blott för dessa sina höga anor, utan bör verkligen, såsom dramatisk komposition, skattas ganska högt, och väcker ett lifligt intresse jemväl hos den, som många gånger tillförne sett detsamma. Ehuru handlingen är inskränkt inom det korta tidsrummet af ett dygn, framstå karaktererna likväl klara; intrigen är naturlig, men ändå för åskådaren invecklad nog, dialogen utmärker sig för ett rent språk och goda tankar, och slutligen framkalla personerna, från och med Johan Gyllenstjerna, Nils Bjelke och Erik Göransson Tegel till och med perlan inom Sverges konungalängd, den ädle Gustaf Adolf, minnen, som alltid sätta ett svenskt hjerta i en viss rörelse. Man lär bland annat af detta drama, hur få sceniska anstalter och dekorationer och hur litet väsen det behöfves för snillet, för att tillvägabringa sant dramatiska effekter, och huru mycket i detta hänseende vår tids dramaturger hafva att lära af klassiciteten. Här beror likv :l allt i väsentlig mån på sjelfva framställningen eller det sätt, hvarpå rolerna spelas. Men äfven i denna del förtjena hufvudpersonerna loford. Hr Almlöf såsom Johan Gyllenstjerna bibehåller ännu städse den stolte ädlingens gestalt och skick; fru Hedin, som för första gången uppträdde i Siri Brahes svåra rol, häfdade der sitt anseende såsom en utmärkt skådespelerska, mäktig äfven af qvinnans djupare rörelser, upphöjda af skönheten och behagen; fru Westerdahl hade öfvertagit fru Almlöfs rol såsom riksdrotset Nils Gyllenstjernas enka, och erinrar ännu om den tragiska talang, som en tid gjorde denna skådespelerska till en så stor prydnad för vår scen; hr Svensson är en förträfflig gammal trotjenare till stallmästare; hr Sundberg såsom Nils I Bjelke fylde värdigt sin plats, och hr WillT mans debut såsom Tegel var särdeles lofvande och tillfredsstälde så väl genom den ovanligt lyckade maskeringen och mimiken, som geInom den i allmänhet goda deklamationen, I hvilken sällan urartade till öfverdrift; hr Gustafsson lämpar sig genom sitt utseende och Å sin gestalt väl för den unge kronprinsen Gustaf Adolfs rol, och utsade de vackra orden Åpå ett ganska uttrycksfullt sätt. Fru Swartz Isåsom Anna Gyllenstjerna och mll Säfström såsom Stina, ehuru begge både täcka och snälla, äro dock mindre lyckliga i det sätt, hvarpå de uppbära sina roler. Såsom efterpjes gafs en fransk komedi, Mr Å Beauminet, på svenska kallad Hyresgäst och ) Husegaren. Detta stycke har alla de utmärkande egenskaperna af en fransk komedi. Det lär nemligen till intrigen fyndigt, utmärkt af äss os —— det var värdt akulle unnväsa smärtan af för