Aftonbladet – 10 september 1856, sida 2

ill Vf nster stod en säng, hvaruppå låg en Sad na af omkring fyrtioåtta år. Hon var V ädd och tycktes nyss hafva inslumrat under anfallet af en häftig feber, ty hon andades kort och hastigt. Uppkrupna i en midt emot stående soffa, med ett bord framföre, hvaruppå den brinnande ljusbiten stod, suto tvenne flickor, ännu tillhörande barndomen. Den ena var 14, den andra 12 år. Den äldsta hade en bländande hvit hy, blondt hår och ett par stora, allvarligt tänkande blå ögon. Den yngre var mörkare; hår och hela utseendet bade något grumligt och outveckladt, som gjorde, att hon vid första påseende var ful, men betraktade man dragen närmare, tänkte man: kon kommer kanske att se bra ut, då hon blir fullvuxen. Detta var emellertid något, som icke det minsta sysselsatte destackars barnen, der de suto så bedröfvade, under det de samtalade hviskandes. Herre Gud, hvad här är kallt, yttrade den yngre, — och ingen ved och nästan Ingen mat öfver helgen! Mamma stackare, som fått igen sin frossa — och inga pengar finnas till medikamenter! Vet du, Anna, det är rysligt. Hon gömde gråtande ansigtet i händerna. Det var en stor olycka, att mamma icke skulle få sälja dynorna, på hvilka hon arbetade så träget både nätter och dagar. Nu hafva vi alldeles intet att lefva af. Ack! Marie, när mamma vaknar, hvåd hon då åter skall börja att gråta!s — Och nu föllo äfven Annas tärar ymnigt, men hennes smärta var mera -tyst och stilla än systerns. Marie lindade armarne om Annas hals, och båda greto, lutade emot hvarandra. Plötsligt reste sig Marie och sade med ett barnsligt svärmiskt leende midt under tårarne: Tänk om det funnes en. beskedlig tomte, somm gjorde upp en fladdrande brasa i kakelugnen och dukade ett kaffebord framför sän