Aftonbladet – 8 september 1856, sida 2

förakt, för det aliberala så kallade oppositionspartiet. Visserligen heter det, att Svenska Tidningen har stor aktning för den opposition, som framgår med skäl och derföre äfveh viker för skäl; men detta hindrar förmodligen icke att uti allt hvad som ligger regeringen om hjertat förklara de liberala sakna skäl till sin opposition, då man ändå står på samma punkt, eller att den som med något allvar opponerar sig mot regeringen, endast ledes af den lilla ömkliga fåfängan att från en bänk eller från en spalt rifva regn för att kunna visa sig en nationens man och få orlofssedel för sjelfständighet, redbarhet och pålitlighet af de oansenligaste husbönder, någon gång utan både rock och tak. (!) Kan det möjligen vara Svenska Tidningens egen husbonde, som yttrar sig så oförsigtigt om en opposition af representanter, för hvilka han uppenbarligen rädes och hvilkas inflytelse han fruktar? Vi befara i sådant fall, att detta icke är rätta metoden för det konservativa eller rojalistiska partiets organ att tillvägabringa en förlikning eller koalition mellan partierna — ett ändamål, som likväl angifves såsom det i Svenska Tidningens tanke önskligaste resultatet af riksdagen. Med en sådan afsigt synes det åtminstone oss bevisa en tämligen påfallande brist på den stakt,, hvaraf Svenska Tidningens husbonde. eller husbönder så ofta berömt sig, attt. ex. om bondeståndet, representerande en så stor och aktningsvärd del af svenska folket och den, som får bära den ojemförligt drygaste delen af uppoffringarne för statens bestånd och forkofran, yttra, att att knapt mer är 2 eller 3 af detta hedervärda stånds ledamöter haft en egen upplyst öfvertygelsen, utan attståndet fullkomligt går i ledband af oppositionens press och att det just är derföre, som nämde stånd af denna får kallas det sjelfständiga, det frisinnade och det pålitliga. I sanning, sådant är att föra en tämligen hög och förnäm ton, hvilken illa nog kläder en press, som företrädesvis vill kalla sig sjelf för samhällsvårdande, och som tillika gör anspråk på att få gå och gälla för förståndigt-liberal och långt aflägsen från alla partiintressen. Lyckligtvis erfordrar ett dylikt påstående icke ens att upptagas till vederläggning. Det behöfver blott anföras, för att ådagalägga, hvars andas barn det är som dikterat detsamma. Emellertid erfar man af Svenska Tidningens artikel, -att den meningsfraktion, som hon representerar, helt och hållet kastat bondeståndet öfver bord som man säger, i afseende på förhoppningen att med dess tillhjelp lyckas bereda något resultat, som kan tillfredsställa de konservativa; ja, man tyckes till och med nästan vilja helt och hållet utesluta bondeståndet ur räkningen vid uppgörandet af riksdagens. politiska statistik. Vi föreställa oss, hvilket angenämt intryck detta skall göra på representanterna för Sverges sjelfständiga och aktade allmoge. Desto större förhoppningar synes Svenska Tidningen fästa vid borgareståndet. Hon vet redan, att detta stånd, hvilket hon smeker med löftet om sin betydelserika framtid och det läge det innebar, icke vid samhällsteoriernas torra sandhedar, utan vid det praktiska lif vets alstringsrika stränder (så grant!), kommer att bestå af högst 19 oppositionsmän med hrr Björck och Billström till flygelmän, hvilka icke taga skäl och till hvilka ingen regering, mån om sitt bestånd, kan sluta sigp; 14 liberala, hvilka taga skäl och således kunna sluta sig till en regering, om hvars framåtskridande riktning de blifva öfvertygade; 16 moderate högermän (borgareståndet påstås icke ega en enda strängt konservativ , hvilka i ståndet vanligen understödt regeringen; slutligen 14 nya ledamöter, bland hvilka sju tros stå till höger, tre till venster och fyra fullkomligt okända.: Af denna statistik, hvilken, i parentes sagdt, tyckes vara tämmeligen godtycklig, kommer Svenska Tidningen till följande resultat: Då de 19 förena sig med de 14 liberala, erhåla de en afgjord öfvervigt. Likaledes om de 16 moderata förena sig med de 14 liberala, så behöfva de blott 2 af de nya (ehuru de möjligen kunde påräkna 7) för att erhålla öfvervigten. Häraf synes Svenska Tidningen, att riksdagens öde ligger i de 14 liberalas händer; men om dessa 14 förena sig med de 19, så blir riksdagens gång den vanliga, nemligen utan annan påföljd än partigräl och konservativa resultater, emedan adeln och presteståndet då än mer skola streta åt höger och ingen regering kan följa hrr Björeks och Billströms riktning.. Om deremot de libeberala förena sig med de moderata, så blir riksdagens resultat liberalt, emedan adeln och presterna då få mod :en vacker kompliment!) att följa den moderata riktningen, och regeringen tvingas att göra sammaledes, emedan hon annars vore öfvergifven af alla. Svenska Tidningen medgifver sjelf, att denna slutföljd låter parodox, men påstår den ändå vara ganska väl grundad. För vår del befara vi likväl, att borgareståndet icke låter fånga sig i det utkastade nätet. Vi hysa nemligen den öfvertygelsen, att majoriteten inom detta stånd hädanefter såsom hitintills skall följa den politiska bana, som anvisas af fosterlandets val och fördel, af k okbeten, och den politi atiöllning rasorinten elf intamne utan at: