Aftonbladet – 8 september 1856, sida 2

rm — I ned från hyllan en bok med de mest prunkande kopparstick och satte henne på sitt knä. Han visade henne de sköna foglar, som voro förestälda i boken; berättade henne hvar de lefde och några af deras vanor; och förtjust af barnets förstånd och ännu mer af det förtroende hon tycktes fatta för honom, sade han: Och nu, min lilla dame, nu skall du gifva mig en kyss och säga mig ditt lilla vackra namn. Flickan sade: Jag heter Dulcibel Benford och höll upp sin lilla mun, för att gifva kyssen. , Men lord Warleigh blef piötsligt kall och sträng. Han lyfte hense tigande ur sitt knä, och flickan, som märkte förändringen, smög sig darrande till sin far. Det var ett eget namn ni gifvit ert barn, mr Benford, sade hans lordskap. Jag är i sanning mycket ledsen, mylord, började mr Benford; men besinnade, midt under sin djupa vördnad för pärskapet, huru dåraktigt det vore att göra ursäkter för ett kristet namn. Jag menar ni haren son äfven? Hvad har ni kallat honom ? Hans namn är Winnington, mylord; en olyck — — Hu:u! ropade lord Warleigh och sprang upp. Ni har kommit hit för att förolämpa mig uti mina egna rum! Ni smyger er in uti mitt hus, stjäl er till mitt förtroende, och sedan, när ni tror mig vara alldeles oberedd — för ert — . . Så sant som jag vill bli salig, mylord — jag ger er mitt hedersord, att det ej var min mening att förolämpa er, mylord, sade Benford; men efter jag baft den olyckan att misshaga ere lordskap, vill jag aflägsna mig. Kom, Lucy Manfield. Hon hartre namn, mylord: Dulcibel Lucy Mainfield. Jag är ledsen att hon ej nämde dem alla.n Nej — gå ej,, sade lord Warleigh, sjunkande ned uti sin stol. Det var ingenting, blott ett hastigt illamående, som ofta bringar mig från mina sinnen. Är den lilla flickans