Aftonbladet – 8 september 1856, sida 2

namn Lucy Mainfield? Du vill inte komma till mig igen, vill du inte det, Lucy ? Ack jo, mylord; — Luey, gå till bans lordskap, han vill ånyo visa dig taflorna. Och Benford sköt henne :: ot lord Warleigh. Men flickan rodnade och darrade och ville ej gå. Hon bängde sig fast vid faderns hand. Tvinga henne ej, sade den gamle mannen med en sorgsen ton. Jag vet att hon cj vill komma. Men du får inte gå misslynt bärifrån, Luey. Benford! vill ni förlåta mig? Åb, mylord! sade kyrkoherden, högeligen tillfredsstäld, och satte sig åter ned. Är det familjenamn, Benford? frågade hans lordskap likgiltigt, men betraktade ännn sorgset Dulcibels glödande ansigte. Ja, mylord, min mor hette Dulcibel, och kennes bror Winnington Harweij. Ni torde tilläfventyrs hört talas om hans olyckliga öde? han blef mördad. Ni är Winnington Harweijs systerson? sade lord Warleigh. . Ja, mylord! och de brukade säga att Jag var mycket lik honora. Hvem? Hvem brukade säga så? Er mor törhända. Lefver hon? . Både min far och min mor dogo då jag var blott tre år gammal; min farfar i Yorkshire fostrade upp mig. Det var min kära gamla tant Lucy, som dog då jag var tolf år gams mal, hvilken brukade säga det — Lucy Mainfield. Hon död! — Är hon det? . Ack ja, mylord, och testamenterade mig allt det lilla hon egde — hon brukade säga att jag var mycket lik min morbror Och berättade hon er några omständigheter vid hans slut? Nej, mylord. Hon talade föga om det förflutna. Hon hade varit mycket olycklig isin ungdom; en bedragen kärlek, trodde vi; — och somliga sade att hon tyckt om onkel Winnington. Men jag känner det ej. Hans öde var verkligen förfärligt. Han hade varit borta i Devonshire för att studera tillsammans med en vän, och blef mördad på hemvägen.