Aftonbladet – 6 september 1856, sida 3

högsta förtroende, och mr Henry Benford gjorde snart sitt inträde och inflyttade i prestgården. Han var ännu ej trettio år gammal, med den finaste och vackraste ansigtsform i förening med ett drag af manlig skönhet, som gjorde den särdeles i ögonen fallande. Han var en af de män med själfullt uttryck, klar, ljus ansigtsfärg och sköna milda ögon, om hvilka man säger: det är skada att han ejär en flicka. Och detta qvinliga ansigtsuttryck var hos Henry Bonford åtföljdt af en viss qvinlighet i sinnet. Han var blygsam och hvad verlden skulle kalla skygg, ty han kunde rodna då han: presenterades för en främling, och vågade knappast att tala i större sällskap; men fullkomligt samvetsgrann uti hvad ban ansåg vara en plikt, och verksam och kraftig uti värden af sin församling, hade han en mildhet uti själen som ingenting kunde förqväfva. Han hade vid denna tid hustru och två barn, och det var en angenäm syn midtibland de mörka och hårdnade anletsdragen af Combe Warleighs befolkning, att varsna nykomlingarnes friska kinder och ljusa färg. En stor förändring försiggick hastigt i förhållandet mellan pastorn och hans hjord. Skolor blefvo inrättade, de sjuka besöktes, hvarje vecka öfversändes till alottet en rapport med noggranna uppgifter på hvarje af de sökandes behofver. Små berättelser bifogades om orsakerna till åtskilliga af arbetarnes nöd; ursäkter gjordes för deras felsteg; medel utpekades, hvarigenom de mest behöfvande kunde hjelpas utan att såra deras sjelfkänsla genom att behandla dem såsom nådehjon; och inom kort tid kände den store mannen i slottet hvarje af sina underhafvandes ställning, vanor och behof. Ingenting kunde behaga honom mer än det tillfälle, som nu erbjöds honom, att vara välgörande utan att blifva bedragen, Hans. gåfvor varo rikliga