Aftonbladet – 6 september 1856, sida 3

het, kommer ett lynne, fostradt för ;Burschenleben,. Blir resultatet bättre; så är detta naturens verk till trots af skolan. Må vara, att dessa uttryck innebära en skärpa, som bär och der må synas i viss mån öfverdrifven, så ligger likväl i grunden deruti en djup sanning, som förtjenar att vida allvarligare behjertas, än hittills skett. Och må man icke tro, att en sorgfällig vård om den yttre omgifningen i skolorna är mindre angelägen i dem, som företrädesvis besökas af de fattiges barn, än i dem, hvilkas lärjungar äro barn af de förmögnare klasserna. Det är alldeles tvärtom: Om det nu i allmänhet är af vigt, att skolan i materielt hänseende är på bästa möjliga sätt inrättad, så är det företrädesvis så i fråga om de fattigare klassernas barn. Oansedt nemligen hvad ofvanföre yttrats, är det klart, att de förmögnares barn hafva i afseende på hemmens beskaffenhet (såsom uppfostringsanstalter) ett i allmänhet omätligt företräde framför de fattigares. För de fattigares barn i synnerhet borde skolan ovilkorligen kunna tjena såsom en förebild afsnygghet, ordning, trefnad — sådant hemmet i allmänhet icke gifver — på det de må genom sjelfva vistandet i skolan insupa sådana vanor. Bland de skäl, som författaren med rätta anför såsom kraftigt ta!ande för skolornas bättre utrustande med materiela undervisningsmedel, är slutligen följande särdeles tänkvärdt: Om någonting särskilt behöfde anföras såsom skäl, hvarföre en skola bör vara väl utrustad med materiela hjelpmedel för (åskådnings) undervisningen, så vill jag blott anmärka, att det är en sak, och det en hufvudsak i skolan, som vanligen allt för mycket förbises. Skolan borde icke anse det för sitt enda mål att meddela ett visst qvantum kunskaper. Ännu mer borde hon söka att åt anlagen gifva en vederbörlig riktning. Skolan borde på samma gång vara en sla gruta till upptäckande af de bästa anlagen och en kompass, som visade dem rätta vägen. Detta kan icke ske på något bättre sätt, än att i skolan införas synliga bilder från naturens och konstens särskilta områden. Barnet får sålunda en öfversigt af verlden; och man märker snart, hvaråt hågen drager. Månget anlag, som aldrig skolat kunna väckas genom böcker, skall på detta sätt framlockas. Ty det är ett faktum, att mången gång de bestämdaste anlagen fordra det mesta försinligande, för att fatta en sak. Orsaken är, att hvad man kallar anlag oftast icke är annat än en öfverlägsen förmåga att betjena sig af åskådningen. Dessa drag, hämtade ur det första kapitlet, som handlar om betydelsen af skolans materiela anordningar, torde tillräckligt beteckna den synpunkt, ur hvilken författaren fattat sin uppgift. Man kan äfven deraf sluta, att författaren tager begreppet skolarkitektur i en vida vidsträcktare bemärkelse; än såsom blott omfattande, hvad som hör till skolornas bygnad i egentlig mening. I likhet med sin föregångare, den amerikanske författaren Barnard, räknar han nemligen dit icke blott byggandet och inredandet af skolhus, utan äfven skolornas förseende med alla för deras ändamål behöfliga materiella tillbehör. Huru vidsträckt fältet är för de nyttiga anvisningar och råd, som man i detta afseende uti författarens så kallade inledning till skolarkitekturen erhåller, kan ungefärligen inhämtas af de öfverskrifter, som angifva det andra och följande kapitlens innehåll. Dessa äro nemligen: om skolhusens allmänna ändamål; om skolhusets läge; om byggnadsstil för skolhus; allmänna föreskrifter rörande skolhuset och skolhustomten; om skolhusets inredning och möblering; optiska och akustiska föreskrifter; om uppvärmning och luftvexling; om reparat oner och renhållning; om undervisningsmedel; och slutligen om disciplinarmedel m. m. Utförligast bland dessa kapitel och särdeles förtjenstfullt behandlade äro de, som handla om uppvärmning och luftvexling, samt om undervisningsmedlen. Fullständighet i afseende på de sistnämde kan man naturligtvis icke vänta inom omfånget af ett litet häfte, och tankarne kunna vara delade om ändamålsenligheten af det ena eller andra; men äfven i detta kapitel finnas många förträffliga. anvisningar och väckelser till förbättrande af sjelfva undervisningen i särskilta ämnen. Måhända skall mången föreställa sig, att dessa saker äro nog lätta att ungefärligen kunna förstås af sig sjelfva, En blick i dessa arbeten skall likväl öfvertyga hvar och en, äfven den, som tror sig i dessa ämnen hafva all nödig erfarenhet och sakkännedom, att ban uti dem ännu har ganska mycket att lära, eller att uti dem finnes ganska mycket att tänka på, hveråt han kanske aldrig förut kommit att sträcka sin uppmärksamhet. Vi vilja exempelvis anföra, hvad förf. yttrar om de uti vära skolor brukliga skolborden och skolbänkarne. De hittills brukliga skolborden och skolbänkarne Aro otjenliga af flere orsaker, nemligen 1) emedan de dels såsom vanligtvis saknande ryggstöd, dels till följd af sin otjenliga höjd oeh konstruktion i öfrigt, äro icke allenast mycket obeqväma, utan till och med förderfliga för lärjungarnes kroppshelsa (af skadligt inflytande på ryggraden m. m.); 2) emedan de sällan eller aldrig medgifva en övskvärd beqvämlighet för sjelfva skolarbetet, såsom skrifning, teckning m. m., ännu mindre tillåta förvarandet af några för skolarbetet behöfliga effekter, såsom skrifoch ritmaterialier m. m.; 3) emedan de äro ett nästan oöfverstigligt hinder för upprätthållande af god ordning och disciplin. Så snart nemligen någon enda skall gå upp från bänken, eller eljest, vare sig af behof eller okynne; rör på sig, måste alla de öfrige, som sitta på samma bänk, störas, Äfven om tillräckligt utrymme finnes på bänken för det antal lärjungar, som der hafva sig. platser anvisade, gör likväl tillfället ovilkorligen att de, om ock läraren äraldrig så uppmärksam, efterband närma sig ända till beröring med hvarandra; och sedan farväl med ordning. Lycka, om icke det uppkommande sammanpackade sittandet föranleder till ännu andra och svårare oarter. Dessutom är det alltför vanligt att ere lärjungar sammanföras på en bänk än som der skäligen kunna rymmas. — Stundom brukas stora skolbord, som för öfrigt kunna vara ganska beqväma för skolarbetet och möjligen äfven äro försedde med nödiga lådor, men vid hvilka lärjungarne äro placerade på ömse sidor midt emot hvarandra. Detta är en olycklig anordning fö i i skol högsta förtroende, och mr Henry Benford gjorde snart sitt inträde och inflyttade i prestgården. Han var ännu ei trettia r sammal. med den