Aftonbladet – 6 september 1856, sida 3

lyssnade hans lordskap aldrig till predikan, utan sedan han en stund påtagligen tänkt på andra ting, undandrog han sig hennes uppmärksamhet och låtsade falla i sömn. Huru ledsen hon var att säga allt detta, behöfde hon ej omtala, ty om det funnes något som hon hatade, så -vore det sqvaller, och hon tillät aldrig en piga att bära fram till henne några af de rykten, som voro i omlopp der på trakten; detta vore så litet herrskapslikt, och hans lordskap hade varit en så förträfflig kyrkans vän, ty han hade utbytt det gamla dåliga prestbostället emot en mycket täck gård i dalen vid Hawsleigh, och bygt en ny prostgård der den gamla herregården varit belägen, och alltid var han mycket frikostig uti sina gåfvor till välgörenhetsinrättningar; men det var ju sällsamt, — var det inte det? — att hen aldrig såg folk hos sig — och hvem kunde han tala med i biblioteket och vid middagsbordet? Doktor Drowea kan cj utfundera det. Han har aldrig i sitt lif varit befald till slottet, och han har berättat mig att han läst om folk, som för att bli rika sålt sina själar till — — Är det inte förskräckligt att tänka derpå? Hans lordskap är mycket rik, detta är sant; men kommer det an på att sälja sin själ till — —! Oh, det är en hiskelig förmodan, och jag begriper inte att doktor Drowes kan yttra en så förfärlig tanke. Men doktor Drowes behöfde ej länge göra sig omak att fortsätta sina fasaväckande påfinningar — ty han blef kort derefter befordrad till en annan af lord Warleighs besittningar, i norra delen af grefskapet, och ålades att skaffa till Warleigh någon kyrkoherde i lifvets blomma, hvilken kunde bli nyttig för och omsorgsfull om de sjuka och fattiga, Att höra — var att lyda. Styresmannen för Oxfords kollegium rekommenderade en ung man, till hvilken han hade det