Aftonbladet – 6 september 1856, sida 2

ten en tum längre genom detta försök, emedan han troligen , på ett eller annat ställe skulle nödgas invänta nästa morgons postvagn, så betalde han -en-liten forlön för nånågra få klädespersedlar somm han skyndsamt köpte och sammanlade, och begaf sig af med kärran. Han tycktes-blifva allt mer och mer ifrig, ju närmare han kom målet för sin resa. Med hopdragna ögonbryn och sammanpressade läppar satt . han på det. grofva sätet, eller vandrade vid sidan af kärran. Efter några försök att inleda ett samtal, öfvyerlemnade forbonden honom åt sina tankar. Den sturskaste gynnare jag någonsin såg, mumlade han, och ser ut som en lord! Han borde minsann inte färdas på kärra, när han inte vårdar sig tala med kusken. Sällskapet på forvagnen tillväxte under vägens lopp. Qvinnor med kycklingskorgar återvändande från de angränsande torgen och bondgårdarne; kringstrykande vänner till forbonden, hvilka voro på väg till Oakfield; och slutligen några barn ur byn, som kommit ut för att möta foran, och sedan kifvade om hvilken skulle få det företrädet, att rida och vattna den gamla hästen då den blef frånspänd; det var ett tåg af 10 eller 12 personer då de fingo tornspiran i sigte. Arthur gick ännu bredvid dem, men tog ingen del 1 samtalet. Det såg ut som om något ovanligt vore på färde på den förnämsta gatan, då: de kommo närmare. Der var en skockning af förskräckta bondansigten midt emot skogvaktarens dörr. De hviskade sinsemellan och tycktes vänta på någons ankomst. Har ni sett honom komma, Luke Waters? sade två eller tre af dem på samma gång till forbonden. Nej! hvem då ? . . Länsmannen; han är efterskickad för mer än en timma sedan.