Aftonbladet – 6 september 1856, sida 2

känslorna för rättvisa och mensklighet hos alla hederliga män, hvilket parti de än må tillhöra. I samma ögonblick man i Frankrike talar så mycket om mildhet och ädelmod, medan så många familjer invagga sig i förhoppningar att få sluta till sina hjertan de kära personer, hvilkas frånvaro de så länge beklagat, behandlas de politiska offren i franska Guyana på ett sätt, värdigt barbariets mörkaste tider. Det är visserligen ett smärtsamt företag att afslöja en sådan grad af hårdhet; men huru är det möjligt att med tystnad förbigå franska embetsmäns orättvisa och grymma förfarande mot sina medborgare? Må det derföre bli kunnigt, att vi på ett outsägligt sätt pinas och plågas under de lumpnaste förevändningar, medan många måhända gifvas, som, bedragna af franska styrelsens högtidliga förklaringar, tro att alla fängelseportar stå öppna och att vi äro fria. Må det bli kunnigt, att t. ex. af fem män, som nyligen arresterades för några ord, hvilka det fallit uppsyningsmannen in att uppdikta, två fastbundos vid en påle och behandlades som de värsta brottslingar. Då de ej godvilligt ville underkasta sig ett vanärande straff, tillkallades soldater, som kastade sig öfver offren, slogo dem, sleto af dem deras skägg, och, likgiltiga för skriken, som skulle rört vilddjur, fastbundo dem med tåg så hårdt att blodet öfverallt sprang ut på de olyckligas kroppar. Att berätta allt hvad vi hafva att utstå, är mer än det står i vår makt. Våra kinder blossa af skam, och våra hjertan blöda. Vare det nog att säga, att, medan franska styrelsen öfverallt låter utbasuna sin: mildhet, det i Guyana fins fransmän, hvilka jägtas som vilddjur. Man tillåter dem ej en gång att vistas på Isle de Desespoir, huru förfärlig den än är; barbariska embetsmän släpa dem med våld öfver till kontinenten för att tvinga dem att arbeta åtta timmar om dagen i de sumpiga skogsmarker, från hvilka pestångor oupphörligt uppstiga. Vi vägrade att underkasta oss detta våld emot lagarne, detta försök att mörda oss; vi äberopade oss på den frihet man lofvat oss. Svaret är död!, — ett ädelmodigt svar efter en prins födelse. Hafva vi väl, under dessa förhållanden, någon annan utsigt än en nära förestående död? Utan lämplig föda, utan kläder, utan skodon, är det väl någon utsigt att vi länge skulle kunna vara i stånd att uthärda inflytelsen både af ett utmattande arbete och ett mördande klimat? Hvar finnes väl den lag, som ställer politiska proskriberade i samma linie med galerslafvar? Från djupet af det elände, hvari vi ligga nedtryckte af den råa styrka som tynger på oss, sammanskockade som kreatur, nästan andlösa af plågor, men styrkta af det mod vi hämta från: helgden af vår sak och vårt hopp om rättvisans seger, protestera vi mot det våld man tillåter sig emot oss. Må den allmänna opimonen röras af våra olyckor och energiskt resa sig emot dåd, så väl beräknade att bringa en nation att blygas, som anses för den mest upplysta och civiliserade i verlden! Berbeje Alexandre. Dessalle.. Gibert. Bijouz. Goret. Dore. Boudin. Raymond. Jecegaly. Meuniire. Dalivie. Cayet. Fernland. :Casnac. Sofroil. : Frison. Pech. Patdouani. Guerard. Labrousse. Bonnasiolle. Ailhaud. Salleles. Davauxz. Susini. Bivors. Beaufour: Perfimond. Lacour. Chaudron. Bockensky. Priol. Lafond. Caudret. Dime Gustave. Caumette. Pelletier. Hollas. Dessa äro de rader, min herre, om hvilkas införande i edra spalter jag ifrigt anhåller, ej som en republikan — ej en gång som fransman — men som menriska; ty det är här ej fråga om en politisk mening, utan om, rättvisa och mensklighet. Må det noga ihågkommas, att de pinade offren äro män, som aldrig blifvit. hörde af någon laglig domstol eller anklagade efter någon i lagen stadgad form! Det beror af er, min herre, att: de suckar de utstöta från det ställe, der de äro så godt som lefvande begrafna, bli hörda i de lefvandes verld. Franska pressen har munklafve, och för hvar och en, som på sista. tiden uppehållit sig i Frankrike, kan det ej vara obekant, att, såsom det yttrats i ett bref från mr Aytoun till den inflytelserikaste tidning här i landet, när pressen står under under en godtycklig styrelses uppsigt, alla slag af orättvisa, vingleri och förtryck kunna begås, utan att några anmärkningar dermot göras och utan. att ens den största delen af folket får någon kunskap derom. Då ställningen i Frankrike är sådan; blir. den engelska ;pressens frihet den enda möjliga utvägen för de förtryckta att åtminstone få rättmätigheten af sina klaomål undersökt. Jag vänder mig derföre till engelska pressen, och med så mycket större tillförsigt, sedan jag för några dagar sedan läste i Times: Pressen är framför allt folkets representant. Om den :vist ledes, bevakar den alla klassers och sambhällsvilkors intressen, och har å sin sida rätt till allas sympatier och medverkan Jag förblir, min herre, er ödmjuke tjenare Aug. 23. Louis Blanc. — Posttidningen meddelar följande regeVV