Aftonbladet – 4 september 1856, sida 2

Arthur såg knappast upp från sin bok, och gaf ett enstafvigt svar, Det gick åt tio minuter för Ellen och mig att med hela vår styrka. draga den upp med roten. Vi hade ingen knif, eljest skulle jag nog skurit af stjelken; men, se nu, när ljusskenet faller derpå; hvilken besynnerlig glittrande jord den växer uti, med små ojemna stenar fastslingrade mellan dess fibrer; Här du sett något sådant förr? Arthur hadeunder dessa ord fästat:sina ögon vid busken, han räckte fram sin Känd, rörde vid jorden, som ännu satt fast vid rötterna, och förde en liten del deraf till sina läppar. Hans ansigte blef dödsblekt. Hvar fann du detta? frågade han. Der borta, nära vid vattenfallet, ej tvåhundrade steg härifrån. På hvilkens jord? på prostgårdens? frågade Arthur med darrende läppar och ännu stirrande på busken. Känner Warleigh till detta? fortsatte han, eller prosten? Winnington! ingen bör få veta det. Säg åt Ellen att tiga, men kanske har hon ej blifvit det varse. Misstänker hon något 2 SEHuru! Hvad finnes der att misstänka; tin älskade Arthur? Tror du ej, att du arbetar för strängt? tillade han, seende med deltagande på Arthurs stirrande blick och bleka kinder. Du måste afbryta ditt arbete för en dag eller par. Kom med oss på en liten utflykt till utjordarne; mer Warleigh följer ined. För att gifva honom frukten af alla mina: studier, af allt hvad jag lärde på Hargbersetv, mumlade Artbur bittert; för att lära nn buruct sk j , och lemna oi sjelf en tig . Neji fortfor han, jag vill aldrig mera se honom. Hvad denna lilla eländiga planta beträffar, I