Aftonbladet – 4 september 1856, sida 2

Riksdagsmannavalen. Bondeståndet. För Wåhla, Öfveroch Ytter-Tjurbo, Thorsina och Simtuna härader af Westeråslän: örre riksdagsmannen Erik Malmin i Gestre. — Med anledning af vicekonungens återomst till Kristiania från sin fesa till de nordgare delarne af Norge yttrar Christianiaosten : H. KE. H. återvänder till hufvudstaden efter omring halfannan månads frånvaro. Under denna tid ar han besökt en stor del! af landets städer och sett ånga af dess mest olika trakter. Han har sett den orska naturet i all sin vildaste nakenhet; han har ett de sträfva ock karga förhållanden, hvarunder n härdig och fattig befolkning nppfostras. Han har id sim resas. ändpunkt; i det gamlå Norges kärnbyger, i den berömda Trondelagen sett trakter, hvilkas ke i. bördighet och. täckhet ej finnes annorstädes å jordklotet så högt upp mot norden. Han har beökt. våra blida fjordnejder med deras stolta omgifingar, och på återresan genom Österdalens djupa uruskogar sett vår natur i en helt annan skepnad. )ch han har lärt sig känna det norska folket. Han jar vunnit dess bängifvenhet icke allenast på lägerlatsen, der han delat soldatens mödor och strapater, utan öfverallt der han. under:sin resa kommit i värmare: beröring med-folket.. Hans, öppna manliga räsen: har: banat honom: väg till allas hjertan, högas om lågas: Härom vittna alla de berättelser; som vi ett offentliggjorda från de mest olika ställen. Och lessa tillgifvenhetsyttringar hafva varit oförstälda xcH allvarligt menade. Vi förbise icke, att under de många särskilta yttringarne af denna folkstämning ifven en god del svulst och smicker uppenbarat sig; detta skall vid ett sådant tillfälle aldrig helt och hållet kunna tillbakahållas. Men det norska folket dömer i det hela så sundt och är äfven i sitt sätt så ärligt och rättfram, att man ej kan misstaga sig på den rätta grundtonen i alla dessa glädjeyttringar. Den tid är dessutom längesedan förbi, då blott en kunglig persons närvaro skulle i och för sig vara tillräcklig att om också blott bland menige man framkalla en sådan rörelse, som tydligen uppenbarat sig under vieekonungens triumftåg. Derföre är hela denna långa resa ett förnyadt bevis derpå, med hvilka starka band norrmännen känna sig fästade vid sitt konungahus. och sitt närvarande statsskick, och på deras glädje öfver att se tronföljaren som konungens representant ibland sig. H. EK. H. återvänder från sin Eriksgata med en mera vidgad bekantskap med land och folk. Han har iakttagit hvilka krafter ligga gömda hos detta folk och i detta land, ban har sett huru mycket som redati blifvit gjordt till ett bättre och huru mycket ännu återstår att göra. Fästad vid landet och folket, som norrmännen äro vid honom, skall han, idet han åter intager den första pletsen. i. vår styrelse, med förnyad ifver och kärlek kunna egna sin kraft åt de olika. föremål som kunna främjadess välfärd och utveckling. Vi tro derföre att det är :en allmän önskan vi uttala, när vi upprepa de förhoppningar, sorh vi för en kort tid sedan återgåfvo efter ett bref från Kristiania i Svenska Tidningen, att H. KE. H:s vistelse bländ oss ej måtte bli för kort; hans sträfvanden för vårt lands lycka skola här finna villiga hjertan och en tacksam jordmån. — Innan öfverste Hazelius nedlade sin befattning såsom Svenska Tidningens utgifvare, har han uti ett par artiklar behandlat frågan om Stockholms befästande. Då ingen lärer förneka öfverste. Hazeli: sakkunskapi detta ämne och det torde intressera våra läsare att erfara hr öfverstens mening i frågan, och de skäl om han till stöd. derför har anfört, anse vi oss äfven till våra läsares kännedom böra meddela dessa artiklar, som hafva förtjensten af ett klart framställningssätt och kunna förtjena att läsas äfven af. dem, som:i likhet med oss icke finna sig tillfyllest öfvertygade af de deruti utvecklade skälen, Vi göra i dag början med den ena arikeln, och skola 1 morgon meddela den andra, förbehållande oss att sjelfve sedermera återkomma till ämnet. Artikeln har till öfverskrift Bör Stockholm befästas? och är så lydande: Sedan det är allmänt bekant, att regeringen förordnat en Komite, med uppdrag att föreslå befästningär kring hufvudstaden, och då det likaledes är kändt, att undersökningar i detta ändamål skett; då det följaktligen är att förmoda att anslag kommer härtill att af ständerna, vid instundande riksdag, begäras, så torde vara skäl uti att pressen upptager ämnet till betraktande. Viskola göra detta på ett sätt, att saken kan bringas till föremål för allmännelig insigt, äfven utan militärisk kunskap. Den geografiska belägenheten af Stockholm gör denna stad, utan allt afseende på om den är hufvudstad eller ej, till hvad man i militärspråket kallar en strategisk punkt, d. v. s. en, som så mycket lättar och skyddar krigsrörelser, att orten är särdeles vigtig för oss att innehafva och för en fiende att förvärfva. Hvarföre är Stockholm detta? Jo, emedan en stor sjö, Mälaren, här stöter helt nära till hafvet, Saltsjön, bildande ett kort utlopp, Norrström. Denna Stockholms belägenhet gör, att den, som innehar dennä ort, detta pass, denna port, hindrar derigenom sin fiende att utbreda sig öfver Södermanland, ifall han kommer norrifrån, eller öfver Upland och Westmanland, ifall han kommer söderifrån. Ett pass är fördelaktigt, i samma mån som det med svårighet, eller ej utan lång omväg, kan kringgås. Detta är händelsen med Stockholm, ty ingen fast öfvergång finnes öfver Mälarens vidsträckta vatten förr än 15 mil in i landet vesterut, vid Arboga. Åtskilliga smala sund finnas väl deremellan, hvaröfver landsvägar gå, men endast på färjor, utan stadig bro, vid Aspön, mellan Strengnäs och Enköping, samt vid Qvicksund, nära Strömsholm, hvarföre man icke med lätthet kan öfverkomma dessa sund, i synnerhet om de försvaras. Detta är Stockholms ena militäriska fördel. Det har äfven en annan. Från Stockholm går till Arboga en landsväg, norr om Mälaren, genom Enköping, Westerås och Köping, samt en söTder om Mälaren, genom Södertelje och Eskilstuna; I förutom en vattenväg, som medelst ångfartyg befares. Den, som innehar Stockholm, är således herre öfver norra och södra vägens förening och kan hastigt och Ten fiende ovetande låta det mesta af sina trupper T framrycka på norra eller södra mälarevägen, allt efter som han anser det vara fördelaktigt; hvaremot en fiende, just derföre, måste hafva hela sin styrka tillsammans antingen på norra eller södra möälaresidan, d. v. s. kan icke våga öfver Arboga utbreda sig å båda sidorna om denna sjö på en gång, emedan ÅT han då äfventyrar att blifva anfallen af stöckholmsPinnehafvarens hela samlade styrka. Den ena sidan af landet åtminstone blir således härigenom skyddad, Loch fienden kan icke utsträcka sin eröfring, utan måste qvarstanna framför den armå6, som innehar Å Stockholm; ty går han inåt landet, så måste han frukta att blifva från hafvet afskuren och ej kunna . AF rar RN RIE ET AS RASEN