Aftonbladet – 4 september 1856, sida 2

BB BBnm steg först ned till flodkanten och granskade de nakna klipporna. Sedan skyndade han till Jjungbusken och började gräfva. Han gräfde och stötte med hackan, skoflade upp jorden, vägande, Juktande och smakande derpå, allt eftersom han nedsteg djupare, fot för fot. När han hunnit till tre fots djup, hoppade han ned uti hålan och fortsatte sitt arbete, andlös, het, outtröttlig. Ett ögonblick framskymtade månen ur de moln, som fördunklade den. Han begagnade sig af dess ljus, och höll upp ex liten klump af jord och sten; den glittrade för ett ögonblick i månskenet. Med ett nästan hörbart utrop kastade han den till bottnen af hålan och for hastigt tillsammans då han hörde en röst. Det var den druckne skomakaren, som återvände från något aflägset gille. Han hukade sig ned i djupet, lyssnande till fotstegen som närmade sig. Ett litet stycke från vattenfallet afvek sångaren från gångstigen och vände sig mot byn. Sången bortdog i rymden. Faran är nu öfver, hviskade Arthur, både för honom och mig. Jag skulle dödat honom, om han kommit närmare. Tillbaka! tillbakal fortsatte han, under det han igenfylde hålan som han gräft, sorgfälligt nedkastande mullen. Intet öga skall upptäcka att du blifvit rubbad. Han nedlade den skrofliga torfvan der den blifvit upptagen, strök den jemn med spaden, och stampade ned den med foten. — Och sedan gick han hem. ES Halloh! hvem är der? ropade og ton, då dörren öppnades och tillslöts ; är det du, Arthur. 2 Jal sofver du ej ännu ? har -sofvit timtals. SÄ du är sen! oå u ut så här dags EEE re Berg och gick ut ett ögonblick fö t å mäånen. Ta Hett de Winnington, jag önskar att