Aftonbladet – 4 september 1856, sida 2

—— ee ag hade ett täcke till. God natt. Arthur gick in i sitt rum. Om han öppnat sin dörr, mumlade han, och fått se mina smutsiga kläder, dessa gula läckar på mina knän och dessa blödande händer, hvad skulle jag gjort? Han såg sig i spegeln då han yttrade detta. Det var nåsot uti uttrycket af hans ansigte, som nästen förfärade honom sjelf. Han vände sig bort. Han är mycket lik Lucy, hviskade han, jag är glad att han ej lemnade sin säng. Under tiden hade Winnington en dröm. Han var ombord på ett skönt skepp, på Isisfloden. Det tycktes röra sig genom sin egen kraft, alldeles som en silfversvan, och allt som det framflöt, förvandlades de små böljorna till musik. Han tyckte att det var en gammal meodi, som han lyssnat till i sin barndom. Han satt bredvid Ellen Warleigh, med hennes hand sluten uti sin, och de betraktade den sköna nejden; genom hvilken båten sakta framgled, förbi det vackra Charwell, förbi de släta ängarne, förbi Newnomskogen, och ännu alltid ljöd melodien.. Ne kommo då till ett land, som han ej Mn e till. Der voro brokiga tält uppslagna a ken och männer i turbaner, med a ran å tuniker, blieckade ut på dem SR me vilda ögon. En af dem kom ombord. Det var en låg mörk emir; med en guldbeslagen sabel, som klingade då han satte sig ned på sätet. Winnington steg upp och frågade hvad: han önskade. Chefen svarade på arabiska, och Winnington förstod honom fullkomligt. Han sade att ban kommit för att döda honom, för det han vågat kasta ögonen på hans brudeHan lad vh onom nnder det han talade, och d frön Bend sida. Under striden föll Winnington öfvt rbörd, och befann sig mänga fot framom den vackra båten. Emiren satte sig bredvid Ellen,