Aftonbladet – 3 september 1856, sida 3

skallarmärhe, ty björnen simmar raskt och är icke -ens i vattnet god att nappas med. Alla jägare sprungo nu ned i båtarne, och så började en kapprodd mot närmaste udde, det ställe hvarifrån ropet kommit. Man upptäckte verkligen ett mörkt föremål, som från udden sträckte ut åt sjön; men det visade sig snart att det icke var någon -björn, utan en elg, och då det vid stort vite är förbjudet att under denna årstid göra jagt på elgen, som i stor myckenhet finnesi dessa skogar, så vände jägarne tillbaka. En enda båt fortsatte förföljandet, och nu började en-ny kapplöpning. Det var en vacker syn att-se elgen simma: hufvudet höjde sig. helt ochshållet öfver vattnet, och vid hvarje tag lyftes ryggen upp i vattenbrynet: Det gick så raskt och försprånget var så långt, att det såg ut som om båtens ansträngningar att upphinna djuret skulle blifva. fåfänga. Men vägen till holmen var temligen lång, säkert öfver en fjerdingsväg, och elgen började så småningom tröttna. Ryggen visade sig icke mera, hufvudet sjönk djupare, och endast nosen höjde sig öfver vattnet; men. båten sköt fram med ominskad fart, tills den slutligen afskar djuret från land. Det ville vända om, men dess krafter voro attömda och kampen var slut, då vår uppmärksamhet afleddes. från derina sida genom ett rop, eller snarare tjut, helt nära oss. Det var den norra skallarmen, som nu hunnit upp på den ofvan omtalta åsen. Så långt ögat nådde in i skogen, var hela åsen besatt med män och qvinnor. De stodo redan skuldra vid skuldra, och snart. risade hela skaran, under hojtande öch -föpande, hed emöt oss. Det brakade i de torra grenarne, och skogen genljöd af ropen. Det varett ståtligt ögonblick — en bild, om också något mattare, af en skara. cimbrer och teutöner, som kasta sig på sina fiender. På oss gjorde det också ettliknande intryck. I -båtarnel ropades det nu, och alla rusade i största hast ned mot stranden; Huru vi fingo. vårt fatala om med oss, är mig ännu en gåta. Nu rodde vi, minst ett halft tjog båtar i sällskap, fram mot skallplatsen, medan skallarmarne än störtade fram, än stodo stilla, i afvaktan på nya order. Vi hade ämnat. betrakta skådespelet från någon bland de aflägsnare öarne, der vi skulle varit i full säkerhet; men då vi i det halfmörker, som redan började inbryta; icke skulle fått se det ringaste; föredrogo vi att gå i land på en liten, med mossa och tallträd sparsamt bevuxen holme, på endast ett halft bösseskotts afstånd från skallplatsen, hvilken utbredde sig framför oss i hela-sin utsträckning. Med hvarje ögonblick blef det alltintressantare.. Skallarmarne voro ännu på en half fjerdingsvägs afstånd, och bröstet (centern, som sträckte sig från öster till vester ned åt sjön) sågo vi ännu alls icke till, men djuren inne på platsen började redan blifva oroliga. Elgarne voro de förste som anade oråd; de kastade sig med ängslan i sjön. Men icke heller här fingo de ro; ty båtarne, som rodde fram och tillbaka vid stranden, skrämde dem från alla håll. . Ett stort djur, med väldiga horn; hade kommit upp på en holme i vårt granskap, ett annat åter, som länge simmat fram och tillbaka, sökte stiga i land hos oss: Då det kände fast botten under sig, blef det stående och fnyste högt. Vi hade lagt oss ned och höllo oss så tysta som möjligt; men djuret hade likväl vädrat vår närvaro. Det styrde ut från land igen och sökte simma vidare, men krafterna öfvergåfvo det. Då vände det tillbaka till sin förra plats, der det förblef stående hela natten, så utmatadt, att man kunde ro fram och klappa det. Vånga elgar drunknade, ock endast en och annan lyckades rädda sig på sådana holmar, ler inga jägare eller åskådare funnos, Emelertid blef det allt oroligare på fasta landet, mån som skallarmarne ryckte hvarandra värmate. Vi följde med ögonen, så godt vi cunde, de mörka föremål: som förde sig hit och dit: Vi hörde två, tre skott falla, rikade mot n och samma punkt. Det måste afva varit ett väldigt djur, som nu: blef skjuet! Åter föllo ett par skott efter hvarandra å ded motsatta sidan, och kedjans armar la kades hvärandra: allt mer och mer... Men innu var det endast spridda skickliga jäare, som lade an på spridda djur; mnåson allmän skjutning hade ännu icke börat. Nere vid stranden var det dock ganska ifligt, ty detta var det enda håll, åt hvilet djuren kunde :hoppas komma undan. ter sågo vi ett djur som kastade sig i vattjet. Denna gång var det verkligen en björn. Ian simmade ut mot vår holme; men vi hade ngenting att befara. Flera båtar nalkades, kott föll sx skott, och björnen, på en gång krämd och sårad, vände tillbaka, Vi sågo onom stiga upp på stranden; der. dignade an ned... Emellertid blef skjutningen allt lifgare, bröstetsaf kedjan började öckså nu att kymta framy och en och annan kula, som ven öfver våra hufvuden, påminde oss om tt vi hade mera att befara af jägarne än af juren. Vi kastade oss derföre ned. på marenj och ett ögonblick derefter, då skyttarne unnit till ett ställe, som medelst inhuggninar i träden var betecknadt. såsom den sista altgöringspunkten, följde en mordisk korseld ån och till alla sidor, hvarvid allt lefvande om skallplatsen, det måtte hafva gömt. sig mossar eller snär, blef nedskjutet. Kulorna ade icke mer något bestämdt mål; man sköt ske efter hvad man såg, utan efter hvad man örmodade. Åter hveno några kulor öfver åra hufvuden; men snart blef allting tyst — sgten var slut. Vi rodde nu öfver till skallplatsen, Boiii rean hvimlade af jägare, hvilka nyfiket gingo