Aftonbladet – 1 september 1856, sida 2

sätta mig vid ert bord... Det kan således ej! falla en enda misstanke på er ... Åh, var icke ridd, jag vill bvarken störta er elier edra medbrottslingar., Italienaren vacklade. -Men jag bar en tjenst att bedja er Oom, tillad. hon, den är den sita... Säg, kommer jag att lida länge? Medlidande ... medlidande... skona en olycklig! ... Svara, ja eller nej... jag har brådtom -: Svara, hör ni... haf åtminstone det modet .-Säg, kommer jag att lida länge. Zamet föll på knä, hans darrande händer omfattade hennes klädning, och med blåbleka Jäppar mumlade han: Nej! Du hör det, min Espårance, j2g skall snart vara hos digp, hviskade Gabriella i sina tankar. Stig upp, Zamet,, tillade hon högt; njag tackar och jag förlåter er : Med dessa ord skyndade den unga qvinnan ur årifbuset, lemnande sin eländige mördare allena att öfvertänka sitt brott. Det är ej jag, som har gjort det ..; det är ej jag, som har gjort det, vrålade bödeln. Nåd! ... nåd!... skona mig... anklaga mig ej... Det var hon... det var hennes afgrundskonster . . . Och underkufvad af samvetets hotande röst, nedföll han sanslös med ansigtet mot marken. Äfven Leonora hade förlorat sin vanliga säkerhet, äfven hennes bröst sönderslets af samvetsförebråelsernas. skarpa dolkar; och frukande Guds rättvisa straff, flydde bon blixtsnabbt derifrån för att gömma sig I det lyande palatsets möckaste källare. Dåraktiga Leonora, hvar fins väl den plats, som Guds hämnande hand ej når! Emellertid ilade Gabriella till sin bärstol. Öfverallt möttes hon af gästernas glada skratt