Aftonbladet – 30 augusti 1856, sida 3

nödgade honom. I sitt fjerde år v:r han fa-! deroch moderlös, utan förmögen et, utan några. inflytelserika familjförbindels r, . Han måste tidigt sjelf förtjena sig. sitt. röd oeh nom egna ansträngningar förskaffs sig meel till erfiående af det vetande och en bild-: ning, hvartill han drefs af ärelystnad ch ungdomseld, Han skaffade sig sjelf sin bildning; och sålunda blef han. en mönsterbild af dessa selfmade men (sjelfgjorda män), dessa i Amerika på de högsta platser så talrika män, hvilka i kampen för dagligt bröd så småningom förvärfvatsig det ena stycket kunskaper efter det andra. Hos sådana män får aldrig det vunna andliga kapitalet ligga ofruktbart, för att efter beqvämlighet förökas och förkofras, utan de göra så fort som möjligt bruk deraf. Allt sitt vetande sätta de, så att säga, oupphörligen ut p ränta. Sålunda förvärfva de verldaerarenhet och praktisk duglighet, och öfverblicka redan hela sin framför dem liggande bana, då andra knapt hafva tagit det första steget på sin, samt svinga sig i mannaåldern raskt upp från den ena hedersplatsen till den andra, den ena förmögenhetsgraden till den -andra.. Fremont lyckades ändtligen att vid den så kallade akademien i Charleston, ett slags gymnasium, fullkomna sina studier och blifva lärare i matematik. Uti allt hvad man i Amerika räknar till de matematiska, vetenskaperna utvecklade han så mycken skarpsinnighet och skicklighet, att han snart började väcka uppmärksamhet; men den, som i Amerika lyckas väcka allmänhetens intresse, hans lycka är redan gjord. Fremont ärnade också icke i all sin tid vara lärare. Washington var rätta stället der han kunde göra sina kunskaper gällande. Unionsregeringen gaf honom en anställning com .ingeniörlöjtnant,. och nu utkastade han genast planen till en storartad upptäcktsresa i Klippbergen. Ännu för 14 år sedan var denna vidsträckta bergöcken i den fjerran vestern ett obekant land. Dess skrofliga klippväggar och snöalper reste sig som oöfverstigliga murar, afsöndrande Förenta Staternas område från Stilla oceanen. Endast sällan vågade sig förvägna buffeljägare in i denna bergöcken, och vid sin återkomst hade de att berätta fabelaktiga ting om de der vistande: indianernas och gråa björnarnes vildhet ochi Är Väl kände man till en väg öfver lippbergen; men den, som vågade färdas den, befarade alltid att gå vilse och omkomma i elände. Endast på omvägar erhöll man kunskap om de yppiga, leende slätterna på! andra sidan bergskedjan, . Unionsregeringen hade länge fästat sina blickar på Klippbergen och på deraslångsamma sluttning ned mot hafvet. Det gälde att uppnå Stilla oceanen, genomforska bergstrakten i hela dess omfång jemte det der bakom liggande landet, men framför allt att först och främst upptäcka farbara vägar öfver bergen. Först odon detta var gjordt kunde man tänka på att vid första bästa krig med Mexiko taga Kalifornien, öppna för Förenta Staterna den rikaste handel med Kina och Japan, med Ostindien och Söderhafsöarne, och mellan Atlantiska och Stilla oceanen in. taga denna väldiga ställning, från hvilken Förenta Staterna numera utöfva ett så mäktigt inflytande icke blott på det öfriga Amerika, utan på hela verldshandeln och verldspolitiken. Fremont var mannen som öppnade Klippbergen för verlden, som öfver dem banade en väg till Stilla oceanen, och som eröfrade det guldrika Kalifornien åt Förenta Staterna. Aren 1842—1844 företog han på regeringens bekostnad och med -en skara modiga män under sitt befäl sina båda stora upptäcktsresor i det inre af Klippbergens område. Fremonts berättelse om dessa båda resor) är ett intressant arbete för alla tider. Vi se der, huru expeditionen, anländ till foten af bergsträckan, anställer buffeljagter och torkar det fälda vildbrådets kött för att hafva lifsmedeli bergöknen. Man betjenar sig härvid af buffeljägarnes hjelp, äfventyrliga, förvildade menniskor af kanadensiskt ursprung. Svärmar af indianer visa He och man måste genom atrider, underhandlingar och skänker hålla dem från lifvet på sig. Expeditionen inträngeri det inre af bergstrakten och står häpen framför de kolossala bergmassorna, högt öfver hvilka mmötopparne resa sig i majestätisk enslighet. Under fruktansvärda mödor och ansträngningar lyckas det att bestiga en och annan af dessa spetsar och, höljd i moln, kasta några! blickar tillbaka på den tillryggalagda vägen. Dock helt andra besvärligheter vänta de! ljerfve männen. De förirra sig i ödemarkerna. Den bistra hungern om dagen och kölden om ratten tära på deras krafter; deras ögon blänlas af snöfälten, och knäen darra under den 1tmärglade kroppen. Tio gånger anse de sig! tan: räddning förlorade; men själsstyrkan håler dem uppe och finner någon oförmodad ond ur de närmaste farorna. Framför ullt är det Fremont, som alltjemt intalar sina, lignande följeslagare mod, samlar de sking-) ade, föregår dem med exempel af försakelse och. i farans ögonblick ed uppfinningsrik ådighet uttänker något räddningsmedel. På onom hvilar ansvarets börda. Det är han, som är både sina följeslagare och staten anvarig för hvarje förloradt lif. Aldrig, ehuru stta nära att förbungra, underlåter han sina! ysikaliska observationer och mätningar, i det svaga hopp, att åtminstone en af hans kam-! ater möjligen kan blifva räddad och till hans medborgare öfverbringa resultaterna af hans orskningar. Numera är det lätt att finna en. väg öfver Klippbergen, då hufvuddragen f bergsträckorna och floddalarne finnas upp-. ) Narrative of the Exploring Expeditien to the RocRR i pt ie