Aftonbladet – 30 augusti 1856, sida 2

några flyktiga blickar. Aldrig hade den vackra italienskan varit lifligare än i dag; med bevingade steg ilade hon genom de stora trädgårdarae, åtföljd af hofvets nyfikna ädlingar, hvitka, berusade af hennes leende och intagne af hennes eldiga natur, ömt tigde om spådomar och löften. Är man verkligen säker på att fru hertiginnan ej är illamåernde? frågade Ja Varenne, till hälften vänd mot Zamet och till hälften mot Bassompierre. Konungens litle postmästare, var visserligen icke någon örn, men han var ändå tämligen skarpsynt, och allt sedan han tydligt nog insett att Gabriella skulle blifva Franks rikes drottning, egnade ban henne hela sin uppmärksamhet. Hlamående ! utropade Zamet häftigt. Huru kan ni falla på den iden, herr de la Varenne? Hvarföre skulle fru bertiginnan vara illamående? Var så god och förklara erlitet tydligare, min herre... Jag skulle gerna vilja a hvad pi kan hafva för skäl att förmoda något dylikt. Det var fan hvad du tager vid dig, kära Zarnet, inföll Baesompierre, utan att misstänka någonting. : TFlorentinaren var röd som en pion. 1 Min bäste herr Zamet, misstyd för Guds I skull icke mina ord, stammade la Vareune; rädd att hafva ådragit sig den rike financieI rens vrede. Jag först r mycket väl att ni lir ängslig när det göller er höga gäst... ty står minsan : inte i ett litet ansvar, men hoppas att ni ej skall hafva någonting att i... Utomdess ber jag er vara öftverm ait jag, såvida hertiginnan verklige ulle vara illamående, genast derom iskulle underrätta onungen, emedan hans maljestät strängt befalt mig att skrifva till sig allt, hvad som angår madame de Beaufort.