Aftonbladet – 29 augusti 1856, sida 2

der, och den andre ligger på knä. Bredvid! dem brinna höga vaxljus och emellan dem skymtar någonting hvitt... Hvad kan det vara? Gabriella rycker hastigt undan förhänget för att se ännu tydligare. Vid detta lätta buller höjer den sittande mannen sitt bufvud — det är Crillon; den andre reserv sig upp — det är Pontis. Begge uppgifva ett skri när de igenkänna hertiginnan. Emellan dem ligger Espårance, svept i hvitt... Espårance, skön som dödens engel. Han är så blek... är han sjuk... sofver han? ... Hinden hvilar vid hans fötter och betraktar honom sorgset. Gabriella ropar: Esperancel — han svarar ej — han är vöd! Hon öppnar mekaniskt sina armar, en siöja utbreder sig framför hennes ögon, och hon faller sanslös öfver sin älskares liflösa kropp. Men hon återkommer till sig sjelf, hon har ännu ej helt och hållet tömt kalken, hon måste också höra sbuiu det tillgått. Crillon berättar henne allt, han håller henne i sina armar och han tackar heune, sösom endast han förstod att göra det, derför stt hon så ädelmodigt kommit alt säga farväl it den, som älskade henne högst i lifvet. Hans sista ord var ert namn, madame tillade den ädle krigaren med bruten röst: den kyss han skickade er har stannat qvar på hans läppar. qv Gabriella reste sig hastigt upp, hon närmade sig Espåerance, lika hvit och kall som han; och innan fältherren ännu hunnit hindra henne, hade hon redan tryckt sina darrande läppar iniill den dödes. Det såg nästan ut som om hon velat återskänka honom lifvet eller med honom önskat dela döden. Crillon var rädd att -hon skulle duka uzrder för sin smärta eeh qvarlemna uti detta