Aftonbladet – 28 augusti 1856, sida 2

Det var Henrik — Henrik, hvars skarpå öga genast upptäckt molnet på älskarinnans panna — men han väntade sig det. Vilseledd angående den egentliga orsaken till det nattliga uppträdet, som tack vare Sullys omtanka ingen menniska i hela palatset erfarit, trodde konungen bestämdt ast Espårance besökt Fontainebleau endast för fröken dEntragues skull, och han ansåg sig följaktligen fullkomligt öfvertygad om att det anonyma brefvet i servietten varit från Gabriella, som nu vredgades öfver hans nya otrohet. Dessa slutsatser voro verkligen logiska. Om Gabriela tillrådt Henrik att låta bevaka Henriette, hade det naturligtvis endast kunnat vara svartsjukan som drifvit henne dertill, och i så fall vore det ju ej underligt att rosorna på hennes kinder flydde vid åsynen af den man, som så skändligt bedrog henne. Henrik led, ban visste sig förtjena hennes förebråelser, han visste sig förtjena dem i dubbelt mått, ty han hade ej allenast varit otrogen, utan äfven vågat misstänka henne, och dertill hade han, sedan han säg henne sist, också belastat sitt samvete med ett brott — ett brott vida sörre, än dem ban någonsin begått ercot henne. AF Man kan nu lätt tänka sig i hvilken sinnesstämning konungen inträdde i Gabriellas sängkammare, Han ville skingra hennes misstankar, han ville tillintetgöra den sorg hans ovärdiga handlingssätt förorsakat henne, och han ville framför allt förhindra berättelsen om det blodiga drama, som genom hans förvällande uppförts inom Fontainebleaus murar, att framtränga till hennes öron. Plågad af samvetsförebråelser, nedtryckt af smärta och med fördubblad kärlek besökte han gin älskarinna, icke för att omtala det han kände, utan för att gifva henne en stum upprättelse,