Aftonbladet – 21 augusti 1856, sida 2

Sedan Eipårance läst och åter omläst detta bref, föll han i djupa tankar: Aldrig hade en ömmare kärlek klarare uttryckt sig och aldrig. hade en: bestämdare befallning. blifvit uttalad af. en rättmätigare herskare. Att ickelyda, nade varit att kompromettera den qvinna, hvars djerfhet uti exa;tationens ögonblick ej kände nägra gränsor, och att lyda, var det ej att våga ännu mera? Sådana. voro de tankar, hvilka bestormade den olycklige Esperances. hufvud, under de långa minuter, som Gratienne väntade på hans svar. Han sade till sig sjelf, att Gabriella med skäl kunde göra anspråk på detta sista farväl — att det föreslagna sättet vore lätt — att han utan den minsta fara skulle kunna hafva detta möte alldeles framför deras gemensamma. fienders ögon, Men å en annan sida, hvilk-t värde egde väl ett offentligt möte? Hvarföre fika ef:er dessa sönderslitande smärtor, hvilka, hvarken vågar gifva sig. luft i rörelser, blickar eller ord? Hvarföre uppmanade Gebriella sin älskare till att underkasta sig denua tortyr, utan att sjelf. kunna. upphäfva en suck eller fälla em tår? Varhon då så tillräckligt säker på sig sjelf, för att lugnt trotsa ett dylikt lidande?... Hjeltemod var således. icke nog. Att afstå från den qvinna, som man dyrkar, när bon sjelf erbjuder sig; att varmt uppmana henne till att glömma älskaren och endast minnas sonen och äran, var då så litet, att han äfven måste se denna älskade qvinna i en annans armar. Ty det var ju detta skådespel, som Espårance bjöds på i Fontainebleau! Om han nu deremot skulle afslå detta möte — hvad skulle då inträffa? Gabriella, skulle kanske kompromettera sig? Kanske väntade hennes fier der endast på något eöfverlagdt