Aftonbladet – 20 augusti 1856, sida 2

för hennes skull reser jag nu åter, men ej en gång tårarnes vällust återstår mig i dag!... Trösta mig icke... det är öfverflödigt ... tro mig, hädanefter skall jag hvarken lida eller sörja ... jag skall vara död! . Ar Crillon dolde melankoliskt ansigtet i sina händer. Barn ! sade den gamle krigaren med rörd röst, hör på hvad jag har att säga er, ty hos mig talar bjertat. Jag förstår att niej längre älskar Paris... res derföre., . Ack ja... men då skall jag ju också ha den sorgen att förlora er, min ädle beskyddare ! utropade Espårance. . Hvarföre det ? sade chevalieren lugnt. Ni skall aldrig ha varit mig så nära, som ifrån afresans ögonblick... ty jag ämnar resa med er. Ni, monseigneur. Ja visst... jag åldras... konungen har gjort fred... han behöfver mig ej mera... han är lycklig ... Ja, min Espårance, jag åtföljer er... säg, vill ni ha mig till er reskamrat 2 Men, herr chevalier, utropade den unge mannen och betraktade hjelten med en blandning af beundran och bestörtning; huru kan ni göra mig ett dylikt offer? Ni, som väntas af de mest lysande öden... huru skulle väl ni, som ännu endast genomgått hälften af er utmärkta, glänsande bana, kunna föredraga mig för äran ? Tror ni då att jag bar ett hjerta af sten? frågade hjelten ... Jag säger er, lid med mod, men låt mig få bjelpa er att bära sorgens börda. Men, hvad har jag väl gjort, för att af er hedras med en så dyrbar vänskap, ty ni föreslår mig ju, att för min skull lemna verldens störste monark, och jag är säker på, att ni ej sku!le öfvergifva mig för henem?