Aftonbladet – 20 augusti 1856, sida 2

TR VR UU, CCR F9 Alg Riddarhuset sedan år 1844 (), V; Vi återkomma till vår återblick på riddarhuset under 1850—51 årens riksdag. Omedelbart efter det friherre Tersmedens i föregående artikel väckta motion om uppskof med pröfningen af det utaf konungen afgifna från 1848 års riksdag hvilande representationsförslaget blifvit på ett olagligt sätt på riddarhuset förqväfd, förekom derstädes diskussion om samma förslag den 17 och 18 December 1850: Dentia debatt innefattar in nueö en hel kärakteristik af riddarhuset. Den öppnades af justitieministern hr grefve G. A. Sparre med ett högst lamt och matt anförande. Det försvarades likväl, som det tycktes med öfvertygelse, af fyra andra konungens rädgifvare, herrar Gripenstedt, Sandströmer, grefve vön Platen och br Ginther, företrädesvis med tälang af den sistnämde. Äfven en femte konungens rådgifvare hr OC. ton Hohenhausen förklarade, att han röstade för förslaget, men förmälde tillika, att detsamma gerna finge för honom falla, så vida det icke genom eget värde kunde sig upprätthålla,, samt att han skulle deröfver trösta sig, under förhoppning om så behöfdes; att förslaget förr eller setiare skulle efterträdas af ett annat, som bättre och säkrare skulle betrygga fäderneslandets sjelfständighet, ära och lycka. Förslaget vann äfven understöd af några andra talare inom huset, såsom grefve C. H. Anckarsvärd, friherre J, D. Sprengtporten. brer W. F. Dalman och G. M. Stjernsvärd. friherre A, C. Raab, hrr Bengt Ribbing och C. A. Mannerskantz, grefve J. A. Mörner, hr J. F. Aminoff och friherre Hugo Hamilton samt hrr A. Anckarsvärd och L. J. Hjerta. Deremot uppträdde följande talare emot förslaget, nemligen grefve C. F. Horn, hr J. F. Ekensten, hr N. Tersmeden, hr Aug. von Hartmansdorff, friherre N. F, Palmstjerna, grefve Hennifig Hamilton, grefve Maur. Klingspor, hr Pehr Lagerhjelm, grefve Gustaf Lagerbjelke, grefve Eric 8 arre, frinerre Jacob Cederström, friherre 1: C. Åkerbjelm, friberre Jonas Alströmer, hrr E. A. Weidenbjelm, G. M. Brakel, R. Th. Cederschiöld och hr Gillis Edenhjelm. Således 18Å talare för och 17 emot förslaget; men icke destomindre utföll den blifvande voteringen om aftonen den 18 Decernber med 316 nej mot 89 ja. Härvid bör äfven observeras, attj så till vida ett slags disciplin syntes hafva blifvit för dagen på huset anbefald, att ingen af herrar landshöfdingar eller andra konungens förtroende-embetsmän öppet uppträdde emot förslaget, utan den erida sådan embetsman som yttrade sig, generalen grefve Carl Gustaf Löwenhjelm, inskränkte sig att begära landtmarskalkens proposition på bifall eller afslag. Grefve Henning Hamilton hade likväl åtagit sig att grundligt föra hofvets talan, Ve Gustaf Lagerbjelke junkerpartiets, samt r Nils Tersmeden och hr Aug. v. Hartmansdorff de gamle konservativess De fleste talare mot förslaget erkände väl nödvändigheten af en representationsreform, men föregåfvo sig önska ett klassvalsförslag. Detta hindrade likväl icke att, när ett sådant förslag framlades af grefve Gustaf Lagerbjelke och blef hvilande till 1853 års riksmöte, äfven detta blef med relatift ännu större majoritet af det höglofi. ståndet afslaget. I öfrigt erbjödo riddarhusets förhandlingar under denna riksdag, såsom man påminner sig, ganska få föremål af intresse. De huf vudsakligen talande voro friherre C. O. Palmstjerna, grefve Gustaf Lagerbjelke, friherre Claes Rudolf Cederström, grefve E. Sparre, grefve Ludvig af Ugglas, grefve OC. G. D. Mörner, friherre Aug. W. Stjernstedt, br M. G. Brakel, grefve G. F. Liljencrants, br J. P. Lefren jemte de stockkonservativa herrarne Aug von Hartmansdorff, C. Printzenskjöld och P. RB. Bråkenhjelm. Friherre Palmstjerna fortfor att vara den synlige chefen för junkerpartiet, enär grefve Henning Hamilton såsom en försigtig general sällan uppträdde. Efter deras och deras förste adjutant gretve Gustaf Lagerbjelkes lystringsord gick allting som det skulle gå. Åf det förra liberala partiet stod ingen qvar merän friberre A. C. Raab, då man icke ens kan taga i beräkning ett och annat enstaka yttrande af hr L. J. Hjerta eller friherre W. F. Tersmeden, hr C. A. Mannerskants eller hr W. F, Dalman och några andr-, hvilka likväl i allmänhet undandrogo sig debatterna. Beträffande konungens rådgifvare, så iakttogo äfven de, med högst få undantag, vältalighetens eller rättare sagdt likgiltighetens tystnad. Under sådana förhållanden fingo junkrarne och de konservative regera helt och hållet enväldigt. Man kan äfven deraf sluta hur föga intresse debatterna skulle erbjuda, då endast den ene junkern sekunderade den andre och meningsskiljaktigheten mellan dem och de stockkonservative nästan uteslutande rörde sig kring detaljer, redaktioner m. m. Ett undantag från denna allmänna tråkighet gjorde likväl ett par diskussioner, vi mena dem angående införarde af ett medelporto (den 5 April 1851) om upphörande af de så kallade tullindringarne (den 4 Juri samma år), Vid båda dessa tillfällen uppträdde en då för huset alldeles obekant talare friherre Knut Bonde, som dervid på ett lika upplysande som för åhörare och åskådare muntrande sätt debuterade och i dessa frågor talade uti en liberal anda. Bland de nämda reformernas motståndare uppträdde såväl br von Hartmansdorff, som dåvarande junkerchefen friherre Palmstjerna, () Se Aftonbladet n:o 121, 144, 156, 166 och 168. ASC lr föiedetesnstintatsdellanidräntte din Aönoced örsinttt Ve vt er ja 3 OO vr NA I DR I ht SR JR kr RR ee —-— AA HH PA Et ht ng Vg KAR PD OO mv —D för hennes skull reser jag nu åter, men ej: en Sång tirarnecr vällnsegt Sterstår mig i dag!... lö