Aftonbladet – 16 augusti 1856, sida 2

telse.... Ackl vänskapen är för mig den gudomliga godhetens herrligaste. och renaste stråle, ehuru: menniskorna: ofta genom sina fel och sorger förmörka den; således inser ni nog, att jag ej skulle vilja gifva den, nej ej en gång på bekostnad af mitt lif, den minsta fläck! ... Säg derföre om jag kanske någon gäng helt ofrivilligt förolämpat eller sårat er?... Vid dessa milda ord höjde plötsligen Pontis, med vildt stirrande blickar och högt flämtande bröst, sitt hufvud. och skakade det sorgligt; tala kunde han ej, utan med händerna hårdt tryckta mot sitt hjerta, som om han derifrån velat rycka den orm hvilken. der bitit sig fast, stod han länge orörlig framför Esprance, en lefvande bild. af förtviflan, tills slutligen en: bitter, het tåreström framstörtade ur hans ögon; mer mån om att dölja sin obotliga smärta, satte han sina darrande händer för ansigtet och flydde ut ur rummet, under. höga, hjertskärande snyftningar:. ..Esperance var ensam. . Vid ett annat tillfälle skulle säkert Pontis djupa sorg ha rört honom, men nu led han sjelf så mycket att hvarje annan persons smärta förekom honom obetydlig. Mannen. afsäger sig icke utan en viss hård strid sin ungdoms skönaste förhoppningar; han vill icke på detta vis åldras inom tvenne timmar; och han samlar alla sina krafter, ty huru kunna vänja sig vid den olycka, som man sjelf skapat?... huru icke ångra, att hafv varit ädelmodig, på bekostnad af sitt eget lif? Ej mera någon vän... ej mera någon kärlekp, tänkte Espårance... detta skulle slutligen inträffa, ty den ena af dessa skatter, bjelpte mig att bevara den andra... Jag hade tvenne stora fröjder... tvenne åskslag ha på en gång beröfvat mig dem... Numera återstår mig intet af allt, allt, det sem än