Aftonbladet – 16 augusti 1856, sida 2

ning, ty sådant skulle till skada för England störa Europas jemvigt. I sistnämde punkt öfverensstämma de nuvarande ministrarne fullkomligt med Disraeli; hvarje dag bringar nya bevis om huru lent de i Paris umgåtts med Ryssland. Huru lent yttryokes ej i trontalet, med afseende på Rysslands förhållande i Reni, Ismael, Kars, på ÅAlandsöarne, på Ormön och i Finmarken, förhoppningen att de bitterheter, dem striden bringar med sig, skola lemna rum för det förtroende. och den välvilja, hvilka ett troget uppfyllande af ingångna förbindelser ingifver em, som lärt att akta hvarandra såsom fiender Och så har det alltid varit. Undseende för, Ryssland är den; engelska politikens innersta tånke alltsedan markisen af Caermarthen förskaffade Peter-I Östersjökusten, ja, sedan ännu längre tider tillbaka. Men i afseende på de båda andra staterna står Disraeli i strid med ministeren. Han vill ej motsätta sig en utvidgningaf Förenta Staterna, med undantag af angrepp på civiliserade makters besittningar, d. ä. på Kuba-och-Kanadas och han, betraktar österrikiska monarkiens fortfarande bestånd såsom någonting.för Europas frihet väsentligt. I denna tredjes punkt är motsatsen bjertast, ty om någonting i Palmerstons; gåtlika politik är klart, så är det fiendskapen emot Österrike, hvarföre Ban ock af några anses för ganska liberal, af andra deremot för en varm vän af Ryssland. Tvetne gånger under: loppet af denna session har Disraeli ganska tydligt lagt i dagen denna sin åsigt angående, Österrike, han, som under 1854 års session slöt ett tal med epigrammet: Inga fyra punkter, ingen österrikisk bemedling! Öfver Frankrike sade han rätt ingenting; ett af. hans: tidigare tal synes innebära, att han räknar på ett plötsligt slut med kejsaredömet. Hvad han yttrat öfver ministårens inre politik, öfver sessionenslagstiftningsåtgärder och öfver partiernas ställning är i min tanka icke värdt att upprepas, och jag är öfvertygad derom, att ingen så litet vidhänger denna åsigt som: Disraeli sjelf: Bunden inom kretsen af underbuset, hänvist till dess traditioner och fördomar och begärlig att ur det förhanden varande, materialet draga så mycken nytta som möjligt för sig sjelf, måste han nedlåta sig till den vanliga parlamentariska rotvälskan, bruka partiernas krafter, så länge massan af ledamöterna ännu lyssnar deruppå: Hvad han i sitt inre derom tänker, har han ofta nog uttalat, i sina. noveller; och att hans sarkastiska bedömande: af det moderna partiväsendet i England är riktigt, bevisar utgången af hans taktik, som var bygd: på detta bedömande. Han — denitalienske juden, såsom främling föraktad och hatad, vid sitt första uppträdande begabbad och förhånad, vid hvarje steg framåt bekämpad af den: afundsjuka, som väcktes af hans framstående betydenhet, och af den hämdgirighet, som retades af hans skoningslösa skämt — har inom föga mer än 20 år uppkläftrat till en ställning, hvarifrån han. kan utsträcka handen efte: ärelystnadens yttersta mål. Alltifrån den dag; då han, försedd med ett rekommendationsbref, hvilket han utbedt sig — hans motståndare säga intrigerat sig till — af Hame, u;pträdde inför de radikale valmännen i Wycombe, ända till sitt senaste tal har han begagnat hvarje kraftord, HKvarje partikamp, hvarje ögonblicklig ebb eller flod, om den. kunde tjena honom; för att. komma ett steg framåt, deremot kastat den åsido och förkrossande kritiserat densamma, så snart den uppfylt sitt ändamål, samt med den största likgiltighet åter upptagit den, så snart den åter kunde bli honom nyttig — och han har härvid alltjemt skridit framåt. När det konservativa parti, för hvilket han i sitt sista tal uppgj rt en yttre och inre politik, en gång väl upphöjt honom på premierministerplatsen, så kommer. han att behandla detta parti likasom alla de andra fotställningar, dem han den ena efter den andra begagnat; så kommer han att med det fullkomligaste själslugn för egen räkning på nytt begagna den liberale Palmerstons. nya och revolutionära upptäckt, den nemligen, att nederlag alldeles icke skada, så framt man blott ej låtsar om dem. Lord John Russell har äfvenledes kastat om, har den ena dagen uppgifvit hvad han den andra med lågande ifver omfattade, har inom fjorton dagar i Wien godkänt en fred, och i London förklarat densamma vara oantaglig — och har för hvarje gång sjunkit ett steg längre ned, ända till ett tillstånd, liknande den slocknande lysmaskens, hvarefter han nyligen, som man berättar, för lång tid dragit sig tillbaka till Italien. Att dylika företeelser — den enskilte må nu, dermed göra sin lycka eller dervd gå till grund. — äro ett ganska betänkligt tecken på det helas helsotillstånd, denna tanke ger sig utom: parlamentet: allt mer och. mer luft, och omdömen, hvilka, då de först af utlänningar uttalades, och det ännu för ett år sedan, föraktades såsom oförstånd och illvilja, finner man nu dagligen i den engelska pressen. Afguderiet med det praktiskt nyttiga (expediency), af Bentham bragt i system och af sir Robert Peel tillämpadt, och det deremot svarande föraktet för princip och lag börja göra publicisterna oroliga och har vid ett ganska märkligt fall väckt bekymmer äfven hos de båda klasser, hvilka i allmänhet föga bekymra sig om republiken. Den parlamentsakt jag här antydt bestämmer, att främlingslegionerna skola bestå, så länge kriget varar, men ej hållas inom landet längre tid än som är nödigt för deras organisation och inöfning. Kriget var längesedan förbi, organisationen och inöfningen längesedan fulländade, men regeringen behöll inom landet icke blott den tyska legionen, utan drog äfven dit den schweitziska jemte andra. Då Palmerston tillfråga