Aftonbladet – 16 augusti 1856, sida 2

nu i går gjorde mig så rik, så lycklig... Åt hvilken sida jag ön må vända mina ögon ser jag endast min afbrunna glädjes ruiner och aska... O! Gabriella! ... ömma och ädla själ... jag törs åtminstone begråta dig..dig, som jag förlorat i hela blomman af din skönhet... utan en klagan... utan en förebråelse . . . Han tystnade, ett rof för den vildaste smärta. Var en man, säga vanligtvis de tröstande vännerna, det vill säga var stark! ... vartaper!... är dåalltid en man tapper och stark... är Han endast alltid... förnuftig... och att hafva mod, betyder det ej att hvarken ega själ eller minne ? Jag Har älskat Gabriella, jag har älskat Pontis; Gabriella var den första och sista af alla mina tankar, bon åtföljde hvarje mitt hjertas slag ..sedan jag lärde känna henne har ej en minut förflutit; som ej hennes minne likt en hammare stött emot den sträng uti min själ, som lifvat hela min varelse; nu har denna sträng brustit... spänstigheten flytt. Och Pontis, denne glade, alltid hungrige kamrat, också honom har jag förlorat... jag skulle aldrig mera hämta munterhet och glömska utur hans svarta, blixtrande ögon... als drig mera se hans hvitatänder... aldrig mera le ät hans qvicka infall... allt oss emellan : . det är också en följd af denna olycks ringande kärlek; ty om jag kunnat vara mindre mån om att dölja denna brottsliga låga, kunde jag ha gjort Pontis till min förtrogne, och han skulle ha förstått huru vigtigt denna biljetts vittnesbörd var för mig... han skulle ha insett att jag behöfde detta vapen mot Henriette, och af misstroende till sig sjelf, skulle han till mig hafva återlemnat den lilla medaljongen, och jag skulle således ännu kunna tro på. Pontis... jag skulle då icke heller ha uttalat dessa bittra ord, hvilka likt ett frä