Aftonbladet – 16 augusti 1856, sida 2

tande gift måste utplåna till och med minnet af vår gamla trogna vänskap. Men nej!... det är förbi... att hoppas allt och förlora allt, se der mitt öde... mitt namn är ett grymt hån... det bringar olycka öfver mitt lif... Espårance!... hvarföre hafva kallat mig Esperanoe!... nej Desespoir) borde jag ha hetat... Ack! min mor, min mor, förlåt! ... Med dessa ord sjönk den unge mannen, utom sig af sorg, på knä framför en madonnabild, bedjande Gud för denna så ömma mor, som ifrån de höga rymder, hvarest hennes själ nu sväfvade, troligtvis kastade en mycket sorglig blick på jorden, vid åsynen af den älskade sonens strid emot sin obotliga smärta. VI. DEntragues och intrig. . Konungen promenerade af och an på Saint Germains parterr; han höll flera papperihanäm och syntes mycket fördjupad i deras studerande. Men detta föregifna arbete var endast en fint, beräknad att bedraga de ögon, hvilka möjligtvis från något af slottsfönsterna kunde observera den listige monarken. Den store Henrik hvarken läste eller funderade, utan samtalade med la Varenne, som icke förlorade ett enda ord af hvad hans konungslige herre sade, ehuru han gick mycket långt ifrån monarken och de:till höll sina ögon så ödmjukt nedslagna, att ingen skulle ba kunnat gissa sig till att ett samtal var i full gång emellan dessa begge personer. Då or således att den stackars Henriette nu mår bättre? sade konungen, vändande ett blad i sin bok. 4) Förtviflan