Aftonbladet – 13 augusti 1856, sida 2

lagen 1825 (1727) svenska och norska fartyg, åfvensom varor som i dem föras, tillagda särskilta fördelar vid fart mellan rikena, endast skulle erfordras, att fartygen vore försedde med sådana dokumenter, som genom de i hvartdera riket gällande författningar voro föreskrifna till bestyrkande af deras nationalitet ; att äfven fartyg, som, utan att vara bygda i någotdera af rikena, blifvit i ett af dem naturaliserade, skulle, likväl med vissa inskränkningar, kunna i det andra riket, då de blefve invånare derstädes tillhöriga, naturaliseras, utan att någon naturalisationsafgift dervid egde rum; och att för öfrigt redan bestående stadganden, angående rikenas inbördes handel och sjöfart, skulle i allt väsentligt bibehållas, deribland äfven förbudet för det ena rikets fartyg att idka kustfart mellan det andra rikets hamnar. Det-af komiten afgifna betänkandet blef derefter föremål för långvariga förhandlingar mellan begge rikenas regeringar. Det norska Finantsoch Tolddepartementet afgaf den 18 December 1847 underdås nigt utlåtande och förslag till lag i frågan. Detta förslag var i de punkter, deri samtlige komiterade varit eniga, i allt hufvudsakligt öfverensstämmande med komitens betänkande. I de punkter deremot, hvari de svenske och norske komiterade varit af olika. meningar, instämde finansdepartementets förslag hufvudsakligen med de svenska komiterades, utom i fråga om förbudet mot beviljande af utförselpremie och drawback, i hvilket hänseende de norske komiterades mening omfattades. Den norska regeringen åter biträdde i sitt s. d. afgifna underdåniga betänkande helt och hållet det af pluraliteten af de norska komiterade gjorda förslag. — Härefter blef frågan behandlad i svenskt statsråd, på föredragning af civildepartementet. Statsrådet yttrade sig i allt väsentligt öfverensstämma med det norska Finantsdepartementet, utom i fråga om utvidgad tillåtelse för svensk eller norsk man tillhöriga fartyg, som icke voro i någotdera riket bygda, men der naturaliserats, att tillgodonjuta de genom mellanrikslagen svenska. och norska fartyg, med hänseende till skeppsoch varuumgälder, tillstadda fördelar. Beträffande denna punkt yttrade statsrådet, efter det kommerskollegium blifvit hördt, sig icke kunna tillstyrka den af komitn föreslagna förändring, hvilken K. M:t icke heller fann skäl bifalla. — Saken blef derefter ånyo handlagd af det norska Finantsdepartementet, som nu i und. föredrag af den 14 Juni 1851 biträdde den norska regeringens und. betänkande af den 18 Dec. 1857, och af norska regeringen, hvars flesta medlemmar vidhöllo nyssnämde betänkande. — Slutligen blef frågan den 4 Maj 1852 upptagen till behandling i sammansatt svenskt och norskt statsråd, dervid K. M:t, efter att hafva inhämtat de väsentligen skiljaktiga åsigter i ämnet, som af svenska statsrådet och norska regeringen blifvit framstälda, täcktes besluta, att saken tillsvidare skulle förblifva hvilande, utom i afseende å tillåtelsen för fartyg, tillhörande svensk eller norsk man, men bygda utom de förenade rikena, att tillgodonjuta den genom mellanrikslagen medgifna lindring i skeppsoch varuumgälder, derom K. M:t, på underdånigt förslag af svenska statsrådet, täcktes nämde dag utfärda nåd. kungörelse af innehåll att, under vilkor af fortfarande recivrocitet i Norge med afseende å behandlingen af sycnska fartyg, i Norge naturaliserade fartyg, likasom de i Sverge naturaliserade, skola, utan afseende å tiden då naturäliseringen egt rum, i Sverge åtnjuta helfrihet i skeppsoch tullumgälder, men att, i afseende å den särskilta införselstillåtelse och den lindring i afgifter, som 31 i mellanrikslagen 1825 (1827) för vissa va ror, införda i svenska eller norska fartyg, bestämmer, skulle förblifva vid hvad derom förut var stadgadt. Under det frågan om förändring af 1825 (1827) års mellanrikslag i dess helhet var under behandling, föredrogs i svenska statsrådet den 6 Juli 1849 en underd. ansökning af några handlande i Östersund, att det tillsvidare måtte tillåtas från norsk hamn landvägen till Sverge, emot erläggande derstädes af full tull, införa utländska, i Norge icke förtullade varor. Den 30 Juni 1850 afgaf norska regeringen häröfver af K. M:t infordradt betänkande, hvari förmäldes, att gällande mellanrikslag icke tilläte landväga införsel från det ena till det andra riket af utländska oförtullade varor, och att, så länge denna lag var oförändrad, bifall till ansökningen icke kunde tillstyrkas. Vid föredragning af detta betänkande i svenska statsrådet, fann K. M:t ansökningen väl icke kunna isakens dåvarande skick bifallas, men beslöt tillika att i norskt statsråd taga i öfvervägande frågan om särskilt förändring af mellanrikslagen i detta hänseende. Norska Finantsoch Told-departementet afgaf i anledning häraf den 4 Juni 1851 underd. utlåtande, hvari biträddes den åsigt, som af svenska civildepartementet den 30 Mars 1849 blifvit yttrad, nemligen att förändring af enskilta delar utaf mellanrikslagen icke borde ega rum förr än förändring af det hela kunde vidtagas, derest icke dessa särskilta delar vore af särdeles vigt, hvilket åter, hvad den omhandlade frågan angick, åtminstone icke för Norge kunde anses vara händelsen. Departementet hemstälde alltså, att för det värvarande icke måtte vidtagas något förfogande till ändring af stadgandena angående landväga transporten af utländska varor från ena till andra riket; och blef denna hemställan, hvilken understöddes af norska regeringens flesta medlemmar, den 30 Juli 1851 af EK. M:t bifallen. Då det emellertid hade visat sig, att de genom nedsättandet af den sammansatta komiten år 1846 öppnade förhandlingar, angående omarbetning af mellanrikslagen i dess helhet, icke ledt till annat resal tat, än den genom k. kungörelsen den 4 Maj 1852 för Sverge i en särskilt fråga vidtagna, minåre betydande förändring, anhöllo rikets ständer i underd, skrifvelse den 24 Juli 1854, att K. M:t täcktes foga anstalt till beredande af sådan förändring i den norska lagen af uen 4 Aug. 1847, att, under förutsättning af enahanda medgifvande från Sverges sida, det kunde i allmänhet blifva tillåtet att från det ena af de förenade rikena till det andra transito införa oförtullade utländska varor, Det svenska statsrådet tills styrkte i anledning häraf enstämmigt utfärdandet af en ny mellanrikslag, hvari skulle upptagas, de i den nu gällande under tiden vidtagna förändringar, tillika med stadganden angående tillåtelsen att såsom transitogods landvägen föra oförtullade utländska varor från det ena riket till det andra, äfvensom i detta hänseende nödige kontrollbestämmelser, affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag, som den sammansatta komiten år 1846 utarbetat. Dersemot tillstyrkte det norska Finantsoch Told-departementet, till hvilket frågan för vidare behandling blifvit öfverlemnad, uti underd. utlåtande den 29 Jan. 1855, utfärdandet af en särskilt lag angående landväga varuförseln mellan rikena, och bifogade dervid förslag till en sådan lag, affattadt i öfverensstämmelse med de stadganden, som svenska statsrådet föreslagit. Detta Finantsoch Told-departementets utlåtande biträddes af norska regeringen och har, sedan frågan ånyo förevarit i svenskt statsråd, på K. M:ts nådiga befallning blifvit öfverlemnadt till närvarande komitå för ytterligare behandling.