Aftonbladet – 13 augusti 1856, sida 2

Ayoubani bibehöll samma ställning, oupphörligt tecknande utåt. Kanske är det er mening, gudomliga Ayoubäni, att?vi skola kalla in edra begge sällskap:fruntimmer, och att ni skall dansa för dem ? frågade Pontis, som gjort stora framsteg i gissningskonsten. Ja, jan, tecknade Ayoubani. Ja, men hvad hafva de egentligen här att göra? ... frågade Pontis suckande. Också dansa, tecknade Ayoubani, härmande tvenne pergoner, hvilka dansa midt emot hvarandra. Godt, jag förstår, utropade Pontis. Derefter lösryckte Ayoubani med ett triumferande leende en på väggen hängande tambour de bagsque, och sprang till bordet efter en å detsamma liggande cittra, Skall det bli musik med? frågade Pontis. Ayoubani bevärdigade icke den stackars modstulne gardisten med något svar, utan ilade lätt ut på gården, hvarest hun framstötte en slags hvissling mei detsamma som hon tecknade åt Pontig, att skyndsamt öppna porten; och knapt var den uppläst, förrän tvenne, likt egyptiska mumier utstyrda qvinnor be. trädde dess tröskel. Väl inkommen i rummet, uppbjöd gardisten hela sin förmåga för att upptäcka huru desse den mongoliske tyrannens förtrogne egentligen sågo ut; men det var omöjligt; en bindel af strutsfjädrar betöckte deras pannor, och ifrån den nedföll ett brokigt sidenskynke, hvilket likt en mask dolde deras ansigten; genom denna masks hål såg man visserligen blixtarne ur derag ögon, men detta var också En mängd underliga glas-, ben-, snäckoch korallprydnader voro öfverallt anbragte på deras kläder, och dessa sirater slozo vid hvarje rörelse, som de begge märkvärdiga varelserna gjorde, mer eller mindre harmoniskt ercot hvarandra. — Deras fötter voro inklämda i trånga barksandaler, och deras ben försvunno nästan alldeles under ett slags tjockt tyg, enligt utseendet väfdt af sjögräs. Dertill hade