Aftonbladet – 13 augusti 1856, sida 2

AVRIDVR BRA vter Upplysningar om tullförhandlingarne mellan Sverge och Norge. Vi meddela efter Postoch Inrikes Tidninsar ytterligare ur det b tänkande, som den svensk-norska tullkomiten nyligen afgifvit, följande utdrag, inr ehållande en historisk redogörelse för tullförhandlingarne mellan båda länderna de sista 10 åren eller från år 1845, då, såsom bekant, en komitå af tre svenska och tre norska ledamöter sammanträdde i Kristiania för att gifva förslag till förändra le bestämmelser angående båda rikenas ömsesidiga handelsoch sjöfartsförhållanden, och hvilket förslag i många fall legat till grund för det nu senast uppgjorda. Man finner af fölJande framställning, med hvilka svårigheter regleringen af den internationella tullagstiftningen, som är föremål för mellanrikslagen, haft att kämpa, icke allenast i följd af de båda ländernas olika tullsystem och de föreställningar man hyst om deras skiljaktiga intressen, utan äfven i följd af regeringarnes obeslutsamhet och vacklande åsigter i ämnet både på ena och andra sidan om Kölen. Utdraget börjar med meningsskiljaktigheterna inom 1846 ärs komite, hvarom yttras följande: De svenska komiterade hade önskat att komitens samfälda förslag kunnat byggas på följande tvenne hufvudgrunder: I) fullkomlig reciprocitet vid behandlingen af det ena rikets fartyg i det andras hamnar; och 2) tullfri inoch utförsel af det ena rikets naturalster och tillverkningar, både landoch sjövägen, till och från det andra riket. De norske komiterade erkände väl de från svenska sidan anförda gagneliga följder af 1825 (1827) års mellanrikslag, men ansågo sig likväl böra fästa uppmärksamhet vid den betydligt större utveckling, som svenska industrien hade uppnåtti jemförelse med den norska, och lade synnerlig vigt vid de tryckande följder tillåtelsen till införsel af svenska fabriksoch manufakturvaror landvägen tullfritt, och sjövägen mot lägre tull än den allmänna, hade medfört så väl för den norska industrien, synnerligen för husflitens tillverkningar af bomullsoch linnevaror samt för jern-, glasoch papperstillverkningen, som för den norska statskassan genom minskade tullinkomster. Uti det af komiten den 14 December afgifna betänkande förekomma likväl, på grund af denna olika uppfattning, endast följande skiljaktigheter i det slutliga förslaget: att de svenska komiterade oförändradt bibehöllo den i 1825 (1827) års mellanrikslag intagna förteckning öfver varor, som vid landväga införseln från ena till andra riket borde draga half tull; hvaremot pluraliteten af de norska komiterade så vida utsträckte denna förteckning, att, i stället för band, garn, tråd, strumpor och väfnader af bomull eller ylle, sådana varor af alla slag skulle upptagas till half tull, hvarförutan en af de norska ledamöterna i komiten vidare uti förteckningen upptog alla slag glasoch glasvaror, jern samt jernoch stålvaror, äfvensom papper; att de norska komiterade vidbiefvo den i Norge antagna tolkningen af 1825 (1827) års mellanrikslag, enligt hvilken det ena rikets naturalster och tillverkningar, som blifvit landvägen införda i det andra riket, skola, när de derstädes vidare försändas sjövägen, anses underkastade samma tull, som skulle hafva .vid sjöväga införsel erlagts; härifrån likväl undantagne jernvaror, som blifvit införda till Throndhjems och Tromsö stift, — under det deremot de svenska komiterade i lagförslaget intogo det stadgande, att varor, som antingen tullfritt eller mot half tull blifvit från ena till andra riket införda, skulle vid vidare fortskaffning sjöeller landvägen från ytterligare tullafgifter befrias; att, enligt de norska komiterades förslag, vid landväga utförsel från det ena till det andra riket af varor, som i Sverge eller Norge äro tillverkade, hvarken utförselspremie eller återbetalning af erlagd tull för de vid varornas tillverkning använda utländ-: ska råämnen skulle i någotdera riket beviljas; då deremot, enligt de svenska komiterades mening, detta förbud skulle inskränkas till. sådana tillverkningar, som finge tullfritt införas i det andra riket; att de svenska komiterade, liksom i afseende å landväga införseln, jemväl vid den sjöväga bibehöllo den vid 1825 (1827) års mellanrikslag fogade förteckning öfver svenska och norska varor, som skulle ingå mot half tull; hvaremot pluraliteten af de norska ledamöterna ville ur denna förteckning utesluta raffineradt socker och soekersirup, samt en ledamot från norska sidan ansåg den sjöväga införseln mot half tull böra inskränkas till spanmål och fiskvaror af alla slag, laggoch bottenstäfver, bottdar, tunnband, bandstakar samt tran och späck. Deremot föreslogo komitåns samtlige ledamöter enstämmigt: att utländska, oförtullade varor skulle kunna såsom transitogods landvägen införas från det ena till det andra riket, i hvilket hänseende nödiga kontrollbestämmelser upptogos i komitens lagförslag ; att, för tillgodonjutande af de genom mellanriks