Aftonbladet – 11 augusti 1856, sida 2

i norra Kuropa, bör ha vunnit öfvertygelse öm att stora förändringar i styrandet åf den Politiska kursen i en mer eller mindre aflägsen framtid ovilkorligen komma att inträffa i dessa länder. Man påminner sig med hvilka tecken af förvåning den öfverraskade danska regeringen emottog den oväntade nyheten om Novembertraktatens afslutande mellan Sverge, Frankrike och England; en traktat, som hade till omedelbar följd att midt under sjökriget upphäfva 1854 års Frebruaritraktat, hvarigenom de båda skandinaviska makterna medelst iakttagandet af en sträng och fullkomlig neutralitet försäkrade sina respektive staters trygghet. På denna förvåning följde snart en märkbar kallsinnighet från Danmarks sida emot Sverge. De diplomatiska förbindelserna emellan de båda hof-: ven ledo synbart af detta sakernas tillståed. Konuvg Oscar insåg så väl resultatet och de aiplomatiska följderova häraf, att han trodde sig böra begagna första tillfälle att offentligen förminska eller om möjigt utplåna de spår af missnöje, hvilka det hemliga och fina afslatandet af Novembertraktaten väckt hos danska regeringen: Den nationella promenad, som de trenne skandinaviska rikenas universitetsungdom nyligen gjort till Upsala, har gifvit svenske konungen en passande anledning att inför nära trehundrade unga, hänförda danska studenter lägga i dagen alla de känslor af hjertlig vänskap, hvaraf han vore lifvad för sin srogne bundsförvandt seh konungslige vän konungen af Danmark. Alltsedan detta minnesvärda skandinoaviska tal, egnadt att göra epok i dessa länders bistoria, märker man med tillfredsställelse det synbara närmande som skett i förhållandena mellan Sverge och Danmark. Konung Fredr.k VII har med hjertlighbet besvarat det af hans kunglige vän gjorda första steget; prins Öscar synes under sin vistelse i Köpenhamn ha i uppdrag att personligen befästa de varma känslor, hvaraf konungen, hans fader nu likasom all tid lifvas emot sin granne konung Fredrik VII af Danmark., — Vi anförde nyligen den artikel, hvarigenom franska Monitören hade upptrzdt till försvar för ODonnels statsstreck, under det den likväl icke ville tillerkänna hans handlingssätt hedern af detta namn. Jonstitutionnel har nu i sin ordning uppträdt till försvar för den fullkomliga lagligheten af allt hvad som nyligen egt rum i Spanien, och förvå ar sig öfver, att Englands press, som häruti varit enällig, och Belgiens alla liberala tidningar — de båda länder, säger han, der det konstitutionella regeringssättet sedan länge råder — kunnat glömma sig ända derhän, att i sina blad öppna en tillflyktsort för det spanska revolutionära partiets orättvisa beskyllningar. — Om drottning Victoria, fortfar samma blad, utbytte en whigminister emot en toryminister, eller om konung Leopold lemnnade ärendenas ledning åt katolikerna med uteslutande af de liherala, och det fölle whigs i London och de liberala i Bräössel in att uppföra barrikader, skul e ej regeringarne möta våld med våld, och kunde de väl derföre sägas ha gjort en statskupp ? — Independance Belge tillrättavisar som sig bör parisertidningen och svarar dervid bland annat, att det är just derföre att England och Belgien äro konstitutionella länder, och man således der något bättre känner reglorna för en konstitutionnel styrelse, som ODonnel der funnit ett så allmänt ogillande. Att motståndet ej varit ett verk af revolutionspartiet, visas bäst deraf, att sådane män som Madoz gripit till vapen, att nationalgardet nästan mangrant och en stor majoritet inom cortes förklarat sig emot statsstrecket, hvilket till alla sina delar varit ett våldförande af konstitutionen. Det skulle aldrig ha fallit Englands eller Belgiens regent in att afskeda en ministår, som hade cortes majoritet för sig, och i dess ställe sätta ett kabinett, valdt ur en liten fraktion af representationen. Och det är just detta, som Spaniens drottning nu tillåtit sig, och derjemte lemnat sitt nya kabinett en utomordentlig makt för att kunna kränka grundlagen och kufva landet. Skulle det olyckligtvis någonsin i Belgien inträffa, att hela nationalgardet förklarade sig emot en handling af regeringen, utan att denna hade ett enda kompani deribland till sitt försvar, så kunde man taga för afgjordt, att regeringen begått ett stort felsteg och ej haft rätten på sin sida.