Aftonbladet – 9 augusti 1856, sida 3

slumpen, eftersom jag i alla fall ej kan handla annorlunda, men i morgen, åh! då skall det bli ett säkert slut på alla dessa oförsigheter; och utan vrede, missnöje eller ovilja vill jag då taga medaljongen ifrån Pontis, för att lemna den i herr de Crillons säkra vård. Espårance har blifvit riktigt underlig, tänkte å sin sida Pontis. Det är den stora rikedomen som förändrat honom. En person, för hvilken allt lyckas, blir snart outhärdlig... Att kunna misstro Ayoubani!... Det syns min själ att han bara haft att göra med hofvets sminkade damer, hvilka alla äro kanaljer med hvitt skinn... Usch, jag tycker icke om några hvita hyar. Men nu är det snart aå dags att jag skall bära buketten till Ayoubani.. det vore synd om jag ej uppfyllde hennes önskningar, när hon så snällt ger vika för mina . . . stackars min lilla gula dufval Derefter lemnade gardisten palatset för att med snabba steg begifva sig till det lilla huset i förstaden. Espåerance och Pontis hade redan längesedan försvunnit åt hvar sitt håll, då italienskan Leonora, som just beredt sig att gå ut, hastigt öfverraskades af Henriette dEntragues oväntade ankomst. Fröken dEntragues blef helt tvekande införd af en kammarjungfru; men, utan att synas märka den förlägenhet, som hennes besök tydligt framkallade, öppnade hon djerft dörren till italienskans kabinett, dit hon inträngde på samma gång som tjenarinnan. Leonora var icke ensam, tvenne okända qvinnor suto bredvid henne, med hvilka hon sakta samtalade. Fröken dEntragues åsyn hejdade dock genast Leonora i de vigtiga instruktioner hvilka hon, enligt Henriettes förmodan, höll på att gifva åt de begge okända, oeh oaktadt hen