Aftonbladet – 5 augusti 1856, sida 2

ullen eller 16 sk. pr bibehållen; sätt sämre slag nedsatt fån 3 sk. 6 rst. till 2 sk. Biskop Thomanders Herdsbref. Till vördige presterskapet! i Lunds stift. En ringa medarbetare, alurig af eder försmådd allifrån de dagar som sågo honom i armod uppväxa ibland eder, hälsar eder, käre bröder, med Guds nåd och frid, då han efter en kort frånvaro, på eder förnyade kallelse genom. sin konungs högsinta förtroende åter inträder i eder vigda och älskade krets. Nåd och frid göres oss alla behof: han bör bäst hafva förmärkt huru oumbärliga de äro honom. Gemensamt bekläde vi ett ansvarsfullt kall; hans räkenskap är den drygaste: detta är hans företräde. Den svenska församlingen hari våra dagar inkommit i för henne hittills oerhörda förhållanden. Ifrån den tid, då en evangelisk kyrka begynte finnas i detta land, hafva inom henne icke försports. rörelser och: söndringar af den skärpa och den utsträckning som de nuvarande. Frågorna äro till en stor del desamma som för århundraden tillbaka; de gälla läroembete, sakräment och. derigenom äfven författning. Hvar all den misshälligheten skall stanna, är oss ännu fördoldt: det hörer oss icke till att veta tid och stund som fadren har satt i sin makt. Men hvad oss sjelfva åligger att iakttaga, det kan så mycket mindre vara oss en hemlighet, som Guds ord häruti lemnar oss de klaraste och kraftigaste anvisningar. Menniskones son är kommen till att frälsa. det som: förtappadt var. Huru synes eder? Om en menniska hade hundrade får, och ett af dem fore vill, öfver gifver hon icke de nio och nittio på bergen och går bort och söker efter det som for vill? Och händer det så, att hon finner det igen, sannerligen säger jag eder, hon gläds mera deröfver än öfver de nio och nittio som icke foro vill... Så är ock icke eder him-. melske. faders vilja att någon af dessa små skall borttappad varda. — Käre bröder, omen menniska: råkade falla i någon synd, j som andelige ären, upp—rätter honom med saktmodig anda, och se uppå dig: sjelf att du icke ock frestad varder. — Den svage: i tron tager upp och bekymrer icke samvetet.. Vi hafve att skilja emellan dem, som vilja fastbålla vår bekännelse, och dem som sjelfvilligt öfvergifva henne. Om någon är med oss ense i alla trons hufvudstycken, men har i andra mål sådana öfvertygelser dem vi för samvetets skull icke kunne biträda, så vete vi ju att vi icke skole fördenskull förskjuta honom eller: visa honom ifrån oss. Huru. många fara icke på det: sättet vilse i våra dagar? Icke är det en förträfflighet att menniskor äro halsstarrige i ringa ting: em sådan enträgenhet är ju, ehvar den finnes, en svaghet och ingen styrka; ty vore der styrka i hjertat, så vore der ingen sådan ängslan öfver detta minsta, och vore der kraft i förståndet, så skulle icke såsom hufvudsakligt framhållas det som tilläfventyrs borde ligga långt borta ibland bisakerna. Så långt som Petrus och Paulus kunde skilja sig ifrån hvarandra, så långt kunna ännuis dag lärjungar söndra. sig: och likväl få vara lärjungar. Så olika somPaulus -och Jacobus uttrycka sig, så mycket kunna ju äm i dag lärjungar afvika ifrån hvarandra i framställning och framställningssätt utan att någondera derigenom upp-hör att vara en rätt och lefvande ledamot af församlingen. Af Guds. sords. lära vilje vi icke .eftergifva en prick, ty hvad icke är,vårt det:kunne vi ieke bortskänka..: Vill någon att vi skola rata Guds ord, så att videraf något predike, men annat förtige, det rådet rätte vi oss ickeefter, ty Herren ha , icke uppdragit eller tillåtit oss att borttaga eller Fällägga. Vi kunne icke ens lika akta hvar 08) en lära som är bygd på den en gång för alla lagda grunden; ty på samma grund kan ju byggas icke allenast af guld, silfver och dyrbara stenar utan ock af trä, hö och strå. Af de bränbaraste . ämnen kam en lära byggas och varder då förbränd . till slutet. Bredvid dessa som älska vår bekänr ejse, stundom kanhända med en mera brinnande irlek än många ibland oss, gifves det andra som är 5 utgångne af oss, de der förkasta både oss och vår lära och dervid utan betänkande använda de hårdaste och mest förolämpande ord. Hvad oss sjelfva beträffar, vederfares oss intet annat än: godt och rätt om vi aktas värdiga att bära Kristi smälek, men bekymmer må det väl. väcka att Kristi ord varder försmädadt, i synnerhet om det sker för vår skull, såsom en följd af vår egen ovarsamhet, försumlighet eller tröghet att undervisa och förmana. Det är särdeles angeläget att vi bålle oss uppe vid det förråd af insigter, som erfordras för att icke vara alideles tunderligsne våra ordrika motståndare på detta fält. Det är angeläget att läraren håller sig vid det ord, som visst: är och lära kan, på det han må mäktig vara att förmana genom helsosam lärdom och öfvervinna dem, som deremot säga. I det öfriga anvisa oss både Guds ord och vår egen kyrkas stadgar mindre att. efterjaga än att undfly dem, som icke låta sig för-. bättra; mindre att framkasta än att förkasta dåraktiga spörsmål och slägtregister och trätor och kämpning om lagen, ty de äro onyttiga och fåfänga; mindre att kifva än att undvika förtrolighet med den, som icke har Kristi lärdom, för att ieke varda delaktig i hans onda gerningar. Med den, som störer: samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer; hafva de att skaffa, som Gud gifvit svärdetihamden; men våra vapen äro icke köttsliga, utan andliga: Herrans tjenare skall icke vara trätosam, utam ljuftig; vid hvar man, läraktig, den de onda lida kan, och med saktmodighet straffa dem som emotstå, om Gud en gång vill gifvå dem bättring till att förstå sanfningen. Vi må dervid tillse att vi ieke sjelfve förvålle menniskors okunnighet och dymedelst lemne I dem till pris åt den förstkommande äfventyrare, som I på dem vill försöka sin skarpsinnighet och förmåga. Hafva icke i vår krets med ett slags utseende till framgång uppträdt läror hvilka sjelfva hedendomen I var frånvuxen? Och vittnar icke detta om stora brister antingen i våra bemödanden eller i våra fram-I steg till utbredandet af en kristlig upplysning? ; Den allmänna undervisningen inom vår landsort Ibefinner sig, så vidt det kan bedömas, på en bättre ståndpunkt än i flera andra vidsträckta områden inom faderneslandet, Ingen, som vill varårättvis, lär förneka presterskapets stora andel i förfjensten af detta förhållande. Huru mycket mera behöfver dock äfven i detta hänseende tillgöras! Icke allenast lär en trägnare tillsyn af nöden, om det redan vunna icke skull förloras, utan erfarenheten har tillika framkallat hvarjehanda tvifvelsmål om lämpligheten af vissa delar i förfaråndet, äfvensom i sammanhang med denna tvekan flera försök att ytterligare förbättra denna maktpåliggande gren af folkets uppfoöI stran. Skolle de andeliga söndringarng än vidare forifara eller utsträckas omkring oss, skulle slutligen äfven åt oss öfverlemnas det betänkliga valet emelJan mångdubbelt antal af folkskolor för att tillfredsställa olika bekännelser eller ock kristendomsunderI visningens uteslutande från skolorna, — hvilk-n kan beräkna hvar detta i rikare länder beklagade onda här skulle taga vägen? Käre bröder, vinläggom oss att med kärleksfull vishet sammanhålla hvad sammanhållas kan. Den är väl till som söndersliter ochförskingrar. För dem, som träda i spetsen för de särskilta rörelserna, må det hafva sin ära och sitt behag att uppgöra rn RESTE RE RR RE RE NAR antända hans hu huru många 2 re Pa ni PETAR ES 1 MINER OT EE ST