Aftonbladet – 5 augusti 1856, sida 2

rätt än. den andre, och derföre fån j också allihop genast krypa i kurran i Men detta är en förolämpning! utbrast Henriette, och hennes kropp skälfde som ett asplöf. i Ja, min fröken, en förolämpning, farligare i in ni sjelf anar, svarade Leonora, nty tack; vare denna herr de Crillons dom, kan OrSäI ken till de kungliga gardisternas strid hvarje ögonblick framtränga till konungens öron, och ni måste derföre, så fort söm möjligt är, genom en energisk klagan sätta en gräns dertör. A Men Henriette svarade ej, hennes ögon stirrade på mattans arabesker, hennes läppar voro sammanpr.ssade, och hennes hufvud sjönk långsamt ned rot hennes bröst, tryckt utaf skammeng och rädslans dubbla tyngd. Leonora föratod att endast vigtiga skäl kunde förmå den stolta fröken dEntragues att till denna grad förödmjuka sig. Dock, jag har orätts, afbröt hon listigt; hvad gör väl Pontis anklagelse, så länge han ej kan bevisa den ! Och italienskan fästade sin falkblick på den sturama Henriette, liksom för att i djupet af hennes svarta själ uppsöka sanningen, Bller kan han göra det? frågade hon. Kansks! stammade Henriette med låg röst Huru ?n 8 : Det ns ett bref från mig. aTill-byem?, 0 SER Till... till Pontis vön. Till Speranzal utropade Leonora. Och det har ni ej sagt mig förr... Ve.ss Velsss Vi måste för hvarje pris återtaga detta bref 1 Åh, jag har försökt allt, tårar, böner, hor telser . .. ingenting bar hjelpt! Natt och dag tänker jag ej på något annat än detta fasaväckande bref, hvilket denne -eländige Espdranoe Hktett damoklessvärd oupphörligt håller utsträckt öfver mitt höfvud... Men hvar fins det väl? -Hvar gömmer han det? O, huru många gånger har Jag ej tänkt att