Aftonbladet – 2 augusti 1856, sida 3

sättning komme att offentligt försäljas. Det fick blott ske till den högsta vid uppbudet erbjudna summan; också var det klart, att en gådan försäljning kunde ske, blott om kommunen redan vore till det yttersta utsugen. Likväl visade redan de nästföljande åren ett vackert resultat. Allestädes der en sådan förgäljning skedde, uppträdde kommunen såsom köpare. Ofta syntes det obegripligt hvarifrån i man tog erforderliga penningar. Med tiden löstes gåtan. Helt tyst och utan alla reglementariska vidlyftigheter hade inom områden, hvilka voro stora geom hela länder, bildat sig ett slags ömsesidiga assuransbolag för dylika fall, endast stödda på den solidariska säkerhet, som terstoden af den gamla kommunalförfattningen lemnade. De välmående kommunerna lånade till följd deraf åt de fattigare de penningar, som desse behöfde för att inköpa sin sjelfständighet. Hvarest de kunde vänta, att en rik godsegare i granskapet skulle stegra priset blott för att icke kommunen skulle förvärfva godset, framsköts en fattig adelsman, som erhöll den nödiga summan, och med hvilken man på förband afslutat ett kontrakt, hvarigenom kommunen likväl sedermera förvärfvade den ärftliga eganderätten och fria be:ittningen af sitt område. Detta torde gälla som ett tecken, att den inre mognaden förefanns till en social ombildning eller rättare till ett åt rställande af fordna tiders fria tillstånd. Officiella loftalare öfver novemberukasen eller icke-officiella entusiaster prisade nu såsom ett faktum 2e lägre klassernas lyftning och befrielse, hvarigenom det ryska riket hastigt skulle framskrida och komma på samma utvecklingsgrad som det öfriga fasta landet i Europa. Men allt har dock visat, att hör icke kan blifva fråga om något hastigt, utan om ett ganska iångsamt framåtskridande. Emancipationsverket måste också leda till en social ombildning, emedan det nödvändigt måste bidraga att fostra ett vidt omkring sig gripande proletariat, icke blott inom de lägsta, utan äfven för de högre klasserna. Nikolaus förstod vanligen att ganska välträfs rätta ögonblicket för sina åtgärder. Knapt hade : underrättelsen om februarirevolutionen ankommit till Petersburg, förr än den 15 Mars 1848 en ny förordning utkom, som gaf äfven de enskilta lifegna rättigheten att förvärfva jord. Tidningarna prisade detta steg såsom näst det sista för böndernas fulla fribet. Men onekligen åstadkom det en skicklig sidorörelse mot de möjliga följderna af novemberukasen, det vill säga emot uppkomsten af en betydlig mängd jordegande och verkligen fria kommuner, hvilkas fördelaktigare belägenhet kunde återverka uppretande på så väl kronoI bönderne, som på de privatas. lifegna. Men naturligtvis låg det i kronans intresse att låta framställa marsukasen såsom ett väsentligt steg till fördel för friheten, och visserligen var den lämplig att utveckla de frön, som funnos i aprilukasen af år 1842. Den bestämde hufvudsakligen, att den lifegne blott kunde förvärfva jord utan lifegna, att hvarje inköp eller förvärfning skulle vara beroende af den lifegnes herres uttryckliga tillåtelse, och att de lifegna icke finge göra någon invändning, ifall de tilläfventyrs åberopade sig på förutvarande besittning af den fasta, men på godsherrens namn förvärfvade förmögenheten, för att nu låta inskrifva den på eget namn. Likväl blef det naturligtvis godsherrarne obetaget att sedermera genom köpebref, öfverflytta essa egendomar på innehafvarne. Det är ytterst lärorikt att följa de vändningar, som Ryssland förstod att i sin inre pohtik så klokt och konstmessigt göra efter den yttre politikens omkastningar. Mellan emancipationsverkets skär sökte regeringen kryssa sig fram på det sätt, att den genom det ena steget sökte lugna bönderna, genom det andra godsegarne, Tfikväl så, att den för hvarje gång kom sitt syftemål en hårsmån närmare. Den europeiska revolutionen 1848 och 1849, med dess återverkningar på Rytsland, och sedermera den europeiska reaktionen 1849 och 1852, med den del czaren trodde sig böra taga uti denna; afledde hans uppmärksamhet från de inre reformerna och gjorde, att emancipationsverket afstannade. Då sedermera den orientaliska krisen upp stod och utvecklade Pe så, att kronan trodde sig behöfva nationens hela kraft för att värja sig emot den europeiska koalitionen, så upptogs saken ånyo. Då marsukasen af år 1848 g tt ut på att lugna den missnöjda adeln på de lifegna kommunernas bekostnad, så ville man nu åter på bekostnad af godsherrarnes fördelar främja såväl kommunernas, som de enskilta lifegnes. År 1854 utkom en ukas, som förbjöd utarrenderandet af sådana gods, få hvilka funnos lifegne. Godsegaren skulle härigenom nödgas att sälja sitt gods ide fall, då han heldre hade utarrenderat detsamma. I egenskap af köpare kunde visserligen kronan sjelf uppträda jemte kommunen och den censkilte lifegne, och man finner således, att denna åtgärd äfven gick ut på att öka kronogodsen. I allmänhet är det tydligt, att ukasen af år 1854 ännu var längt ifrån att vara det sista steget till böndernas frigörande. Snarare är bondeståndets emancipation ännu blott i sina förberedande stadier. Flyktige lifegne måste utlevereras åt sina berrar, till och med om de mer än 10 år varit borta. Om en lifegen utan uppsåt blir dödad, betalar den som dödat honom åt hans herre 600 silfverrubel. Den lifegne, som arbetar för sin herres räkning, har tre dagar i veckan för sitt eget bebof samt vanligen tre dessjätiver jord för sitt eget bruk. Till och med den rofgirigaste herre respekterar den lifegnes lösa egendom, och ehuru han mången gäng flytLL MR MAT Ir VR TS RR NA