Aftonbladet – 2 augusti 1856, sida 3

Om vägen ej är god, så kan man välja en annan,, återtog Henriette spotskt. Grefven af Auvergne, Maria Touchet och herr dEntragues betraktade hvarandra, slagne af den oöfvervinnerliga beslutsamhet, som låg i den unga flickans ord. Gör då det, min fröken, svarade grefven af Auvergne, hvilken endast när han var vid godt lynne hedrade sin mors dotter med titeln syster. Men denna gång är det fr ga om stora vägar, förstår ni, ... nu gäller det hvarken en hugenottisk page eller en normandisk adelsman ... Min herre. :. N Åh, det vet jag visst!... Inte är det värdt att vi förställa oss för hvarandra... nog må vi så här oss emellan kunna säga hvad vi tänka ... Ja, min fröken, jag för min del är verkligen trött vid dessa eviga nederlag, min rygg svider efter alla de piskelängar den fått, och jag förvånar mig riktigt öfver att ni ännu har lust att spjerna emot!... Det är i sanning mer än hjeltemodigt. En synbar nedslagenhet målade sig på Marie Touchets och herr dEntragues ansigten, och ingen af det värda familjerådets fyra medlemmar egde styrka ätt bryta den djupa tystnåd, som uppstod efter denna korta och öppna förklaring. Men hastigt genljödo -hästhofvars slag på hotellets gård, och tvenne pager instörtade häftigt i rummet, anmälande herr de la Varenne. Det var första gången som den lilla extra östmästaren visade sig hos dEntragues på ljusa dagen, och: Marie Touchet och hennes dotter förstodo strax att. endast vigtiga omständigheter kunde förmå honom satt sålunda öfverskrida sina vanliga försigtighetsgiänsor. En liflig förskräckelse bemäktigade sig genast alla sinnen, och denna stegrades i ännu högre