Aftonbladet – 30 juli 1856, sida 3

viser såsom här känd icke en gång till sina allraförsta okränkbara grundsanningar. Det kunde nog hända åtminstone utom oss, att någon ansäge det förtjen af uppmärksamhet att år 1856 vi befinna oss i bar. nets lek med pinnar i en rännil, då vi tänka slå brc öfver ett stort vatten med stridare ström än Them sens eller Seinens (): att vi stannat vid dessa vanmäktiga medel, då dock redan för tjugu århundräder tillbaka brobyggnadskonsten hade hunnit hos romar: ne derhän att, 109 år före Christi födelse, man ef. ter denna konsts alla-reglor förmådde lägga i der oroliga, ofta öfver sina bräddar stigande Tibern er sådan grund, och derpå uppföra sådane pelare för Pons Milvius (den af Rom ännu begagnade bryggan Ponte Molle) att, ehuru hvalfven -på dessa pelare blifvit genom menniskohand flera gånger förstörda vid krigens härjningar, dock inunder de städse åter påbygda hvalfven alltid desamma pelarne stå qvar från gamla tider, i trots af både menniskohandens åverkan och flodens, samt bära, nu som förr utan att darra, alla de tyngder som gå deröfver. Man torde i utlandet hålla före; att vi också höra till Europa, och att, då vi bebo ett af floder öfverallt genomskuret land, det icke kan vara förlåtligt, ja icke en gång förklarligt, att vi till och med i hufvudstaden icke ännu visste begagna civiliserade länders sätt att bygga broar. . Väl kunna vi svara, det en fordran att vi nu borde hafva hunnit fram till romarnes brobyggnadskonst för 2000 år sedan, är alltför högt drifven, då till och med en engelsk utmärkt författare af vår tid, Gwilt; i sin Encyclopedia of Architecture säger om det gamla Roms bryggor, att ruiner som han betraktat, ådagalägga skicklighet och kunskaper till icke ringare grad än de mest utomordentliga exempel, som modern konst kan framvisa; beviset derför lemnar Pons Narniensis på Flaminianska vägen nära Narni, omkring 9 mil från Rom. Hon bygdes af Augustus, och i närvarande dag visa dess lemningar — såsom skulle de gäckas med den nya tidens vetenskap — en båge af 150 fots spänning med 100 fots höjd öfver vattnet. : Men låt vara att vi här i Sverge ieke äro eller kunna: blifva romare till kraft och duglighet i det vi företaga ; så är och förblifver dock ett förslag att grundlägga i ström med sandfyllning ofvanpå flodbotten, och att deruppå ställa en bropelare af ett timmerkar som omsluter lösa stenar, med eller utan deri befintliga i marken nedslagna pålar, samt ändtligen ofvanpå allt detta skräp, såsom minnesvård åt Don Ranudo di Cölibrados, resa en fast mur af huggen gråsten, att bära en jernbrygga — ett så barbariskt och tillika ett så enfaldigt sätt att gå tillväga i brobyggnadskofsten, att man må väl fråga oss om vi fallit tillbaka ett årtusende i vårt eget lands upplysning: Ett framläggande af dessa svagheter inför allmänheten, medelst en tidning, kunde emellertid icke nu undvikas, när sista medlet att vinna ändring i förslaget måste tillgripas i elfte timman, då man stod färdig att lägga handen vid det föreslagna arbetet: Jag måste då så handla. Nu är det min plikt att klart och tydligt och till särskiltheter bevisa, ätt de svagheter, för hvilka jag atklagar förslaget, finnas. För att härvid gå fullt öppet tillväga och lemna mig sjelf till pris om jag misslyckas, har jag utsatt mitt namn. Det är allt hvad jag kan göra för att gifva mina motståndare ett godt spel. Då den framställning, som jag i det följande har att göra, skall innefatta en vidare utveckling samt ytterligare skäl för de påståenden, som jag i n:r 152 af denna tidning till största korthet sammanfattade ; så ärnar jag nu upptaga ämnena isamma följd, som der. Jag har således att närmast i ordningen betrakta frågan om broafgiften. Men kanske att hr Bernhardt redan med otålighet väntar ett svar på den lilla, snälla invändningen i nr 154. Artigheten fordrar då att strax uppvakta honom nied några ord, Jag får då först bedja hr Bernhardt vara försäkrad ätt jag tillräckligen, så väl under en lång tjenstetid som sedan, har sysselsatt mig med det praktiska af byggnader, för att icke innan jag upptager en stridsfråga i ett sådant ämne, jag skulle så noga som det varit mig möjligt, hafva undersökt sjelfva saken, och framför allt icke hafva förbisett någon hufvudsak. Jag har icke behöft begagna mig af hvad som för denna fråga vvarit tillgängligt i Stockholms stads drätselkommission ; ty jag har haft det redan i7år liggande hos mig i afskrift och i afritning. Hvad dessa handlingar tydligen visa har jag sett, och det skall nog i sin tid framkomma; äfven de kära pålarne. , Jag bör emellertid nu bedja hr Bernhardt om urskkt för det att jag i min uppsats icke anförde något om dessa. Jag framdrog, nemligen, med kistorna blott -ett slag af djuret bock, en art som jag ansåg I märkvärdig och stor nog utan särskilt afseende derpå, att det nu funna exemplaret var hafvande med ett missfoster på långa ben, med namnet pålar, Bockar äro de i alla fall båda två, och hr Bernhardt må tills vidare sjelf fritt afgöra hvilken som är den vackraste, den käraste: hvilken som är shufvudsak eller hufvudbock i familjen, Jag skall nu och alltid medgifva att vid den anordning, hvilken br Bernhard särskilt framhåller, att för brostöden pålarne äro omgifne med stenkistor — har enfalden blifvit dubbel, hvilket, com det än låter oegentligt i språket, dock är egentligt i saken, och såsom sant icke bort af mig förbigås. Min försummelse härutinnan beder jag att med detta erkännande få godtgöra, Ett särskilt svar på hr Bernbardts yttrande, att pålarne likväl här äro hufvudsak, har länge varit färdigt både för br Bernhardt och för allmänheten, och det är icke mitt fel om man icke förr gått att hämta det. Det finnes, nemligen, här i staden ett orakel som svarar åtminstone på den frågan. Pythian der har, i stället för trefot, jag vet ej huru många dåliga fötter att sitta på, och synes vara betänkt på attsnart lemna platsen till följd af denna dålighet; menför kit dessförinnan blifva tillräckligen hörd, öppnar hon dagligen allt flera munnar, som tala och tala svenska. Jag har lyssnat till öfver tjugo. Då jag icke kan, såsom jag önskade, personligen uppvakta hela staden och hr Bernhardt, för att blifva ahtagen till vägvisare, så anhåller jag att härmed i några ord få säga huru oraklet fordrar attman skall bära sig åt för att få besked. Man -begifver sig — midt på ljusa dagen, om man så behagar — till Myntorget, och ställer sig till höser om ingången till jernbron som leder till Gamla Norrbro. Härifrån betraktar man muren emellan jernbroöens norra ända och kongl.stallets hörn. I lenna mur öro munnarne, med hvilka oraklet talar. De äro till och med pratsamme angående pålar ch dessas hufvudsak vid grundläggning af en bro. Dessa pålar, säga de, hafva nu fåtti hufvudet (hvari nan dock för ieke så länge sedan sökte indrifva eson med hejare), att de kunna gå sin väg, och ) Themsens medelhastighet räknas till 3 svenska fot på sekunden. Den största hasiigheten har han från Southwarkbryggan till Londonbryggan, med 3,9 fot på sekunden, Seinens hastighet, på de ställen der den är störst, går till 3,3 f. i sekunden. Vid högt vatten i Mälaren har jag uppmätt strömmens hastighet på en längd al 175 fot närmast Norrbro, till 10,8 f. i sekunden. Mälarens höjd var vid detta tillfälle 16,3 f. och Saltsjöns 13,4 f. efter skalan i nya slussen.